För den som aldrig varit på ett landsmöte (eller kongress, stämma, landsdagar, kalla det vad som passar just dig) så går det nästan inte att beskriva.
Det är massiv trötthet blandad med eufori. Nya allianser och tillfälliga samarbeten uppstår. Gamla vänskaper sätts på prov. Små frågor blir helt plötsligt de viktigaste i världen. Stora frågor blir ännu större. Och så glädjen att återse vänner som är spridda över landet. Stoltheten man känner när de säger så kloka saker, och faktiskt förändrar den politik som Folkpartiet skall föra, till det bättre. Stödet man upplever från dem när man själv är uppe i talarstolen.
Nu när jag har börjat landa och sortera intrycken så kan jag se tillbaka på några små och stora segrar.
En liten och personlig seger att att vi har strukit litterär kanon ur partiprogrammet. Äntligen! säger jag. Det viktiga kan ju inte vara vad barn och ungdomar läser utan att de läser. Och som jag sa på landsmötet, skräplitteratur kan vara inkörsporten till ett tyngre litteraturmissbruk.
Det som är en större vinst, som är viktigt på riktigt, alltså jätteviktigt, är att folkpartiet skall arbeta för att barn som är födda i Sverige skall kunna bli svenska medborgare. Det är helt fantastiskt! Tror inte att jag är ensam om att vilja gråta när man hör om barn som är födda här, som inte känner till något annat liv än det i Sverige, som inte har något annat språk än svenska, helt plötsligt ska utvisas. Det är inte okej. Just då var jag mer exalterad över att vi antog samtyckeslagstiftningen. Det är ju naturligtvis stort och rätt och bra på alla vis, men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det största och viktigaste beslutet vi tog på fyra dagar är att barn som är födda här inte skall kunna utvisas.
Och du som eventuellt tänker: finns det inte risk att kvinnor kommer hit och föder barn bara för att få stanna i Sverige? Hörru! De tankarna känns ungefär lika fräscha som när Göran Persson var emot EUs östutvidgning på grund av risken för social turism.
Ja, vi antog även samtyckeslagstiftningen. Det är en seger för alla kvinnor. Och alla män också. Det är en seger, helt enkelt. Det viktiga vid en våldtäkt kan inte vara hur mycket offret skrek och slogs för att komma undan. Det viktiga måste vara vad förövaren gjorde för att ta reda på om offret var med på det eller ej.
Och så ska jag avsluta med lite egoboost. Det här fotot är visserligen inte från landsmötet, utan från igår. Men både Marie Melsom och Maria Arnholm var med på landsmötet, så det gills.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar