Igår hade Liberala Kvinnor i Västernorrland sitt årsmöte. I år gjorde vi något som jag har tänkt på länge att vi borde göra, nämligen att bjuda in en representant från kvinnojouren i Härnösand som årsmötestalare.
Det blev en väldigt stark upplevelse för oss som var där. Jag tänker på det gamla uttrycket att ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon. De kvinnor som arbetar med kvinnojouren gör verkligen världen lite bättre, en person i taget.
Vilken förebild hon var, Eva, som informerade oss. Stark, modig och klok. Och vilket jobb hon gör! Men kvinnojouren, som många andra föreningar, har svårt att få ekonomin att gå ihop. Där kan jag känna att samhället har en stor läxa att göra.
Över huvud taget har samhället en stor läxa att göra när det gäller våld i nära relationer. Eva berättade om en kvinna som hade kommit till jourens lägenhet en julhelg då där redan var fullt med folk. Hon hade fått armen avsparkad av sin man. Med sig hade hon sina tre barn. De rymdes helt enkelt inte i lägenheten, så Kvinnojouren ringde socialjouren och frågade vad de skulle göra. De kunde inte erbjuda dem någon hjälp. Vad händer då? Jo, den här kvinnan åker hem till sin man, han som har sparkat av hennes arm. Jag blir så fruktansvärt upprörd över detta. Borde det inte vara kommunens ansvar i den här situationen att se till att hon får någonstans att ta vägen? Tydligen inte. Hur det gick sedan förtäljer inte historien, men man kan ju ana.
Jag tänker att det minsta vi kan göra som politiker är att se till att Kvinnojourerna har de ekonomiska medel de behöver, för de gör ju egentligen något som borde vara kommunens uppdrag.
Efter föreläsningen åt vi smörgåstårta, som sig bör på ett årsmöte. Vi var alla gripna av det vi fått höra. En av medlemmarna berättade att när hon satt i Kultur- och fritidsnämnden och de skulle fördela kommunala medel till de olika föreningarna i kommunen så fick pensionärsorganisationerna mycket högre anslag än Kvinnojouren. "För de gör ju så mycket". Jag vill inte på något vis förringa pensionärsorganisationernas arbete, och det är jättebra att pensionärer har en rik fritid. MEN FÖR TUSAN!! Kvinnojouren räddar liv. På riktigt. Och de hjälper barn så de slipper växa upp men en pappa som slår mamma, eller dem själva. Det måste väl vara viktigare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar