Hur ska tjejer kunna veta....

....vad som är okej?

Det här är inte vetenskapligt på något vis, utan bara en sak jag har funderat på. Hur framställs relationer på film/ i böcker och så vidare? Och om man matas med en viss sorts bild från att man är liten, hur ska man då kunna veta vad som är normalt och inte?
VI börjar med Skönheten och odjuret, klassisk Disneyfilm. En del tycker kanske att den sänder ett budskap om att se skönheten som finns på insidan, men det gör den fasen inte!
För om det är det den visar, då är skönhet att spärra in någon, att skrika åt den, att hota familjen, att kontrollera och domdera. För det är det Odjuret gör mot Belle. Han är definitivt inte snäll mot henne. Men hon ser något i hans blick, och ljuv musik uppstår. Fy fasen! Hur ska en tjej som har vuxit upp med Skönheten och Odjuret som romantiskt ideal veta när det faktiskt är dags att ge upp, att gå sin väg?

Twilight. Jag ÄLSKADE Twilight. Alltså inte på ett normalt sätt, utan på det där riktigt besatta sättet som tonårstjejer äskar. Vad då? Jag var bara 33 när jag läste den. Min inre tonåring är stark. Jag läste alla fyra böckerna, inte en utan kanske snarare tre gånger på rad. Jag låg och läste till tre på nätterna. När jag gick till jobbet hade jag en bok i handväskan och läste på varje ledig stund.

Men en dag vaknade jag ut förtrollningen och nu kan jag inte tänka på dem utan att se Edward som ett kontrollerande kräk. Bella får inte umgås med vem hon vill. Hon får inte köra sin skruttiga gamla bil som hon älskar. Han smyger in i hennes rum på nätterna och sitter och tittar på henne. Ja, jag tyckte också att det var romantiskt. Men då var jag 33 år, och gift med världens minst kontrollerande man. Det gjorde ingen skada på mig. Men för en fjortonåring som ska börja träffa killar, vad får hon för syn? Om han kontrollerar mig så älskar han mig verkligen....

Vi skulle kunna ta upp 50 nyanser av honom också, men jag har faktiskt inte läst den. Jag lånade den, och började, men jag tog mig kanske 12 sidor sedan var det för tramsigt. Men vad jag förstår så spinner den på samma tråd.

Jag frågade Ola, den icke-kontrollerande mannen, om någon sund och fin kärlekshistoria från populärkulturen. Den enda vi kommer på är den i Zombieland. En tjej som inte litar på någon som lär sig vänskap och tillit och en kille som inte vågar något som lär sig att stå på egna ben. De växer som människor och blir bättre tillsammans. Och slår ihjäl zombier under tiden. Det är riktig kärlek, det.