Varför vill (S) i Sollefteå inte göra någonting?

Här kommer mitt inlägg från fullmäktige idag angående min motion att ta fram ett gratulationskort som innehåller information om det ojämna uttaget av föräldraförsäkringen och dess konsekvenser. 

Förra, eller var det förrförra veckan var det en artikel i tidningen om mäns och kvinnors lönelägen i länet. Den grupp som har det absolut lägsta löneläget i länet är unga kvinnor i Sollefteå kommun. Tidningens tips till unga kvinnor i Sollefteå kommun var: Flytta till Örnsköldsvik, bli äldre – snabbt och bli man. Det är ganska stora steg att ta. Alla är inte riktigt där...

När nu situationen är sådan, så skulle man kunna tro att Socialdemokraterna i Sollefteå kommun skulle vända på varenda liten sten där är för att förändra den här situationen, och bifalla min motion, men nej, ni vill inte ens prova. Det kommer inte kosta i princip någonting, det är inte svårt, men ändå vill ni inte prova.

Det gör mig så förvånad, för sedan lång tid tillbaka har det varit liberaler och socialdemokrater som har fört jämställdhetsarbetet framåt i Sverige. Vi har gjort det tillsammans. Jag har hört berättelser från 60-talet om hur liberala och socialdemokratiska riksdagsledamöter hade hemliga överläggningar om hur man skulle putta jämställdheten framåt med gemensamma tag.

Det finns tre kurvor som drastiskt förändras för kvinnor i och med att de får sitt första barn. En av kurvorna dyker neråt och två stegrar. Kurvan som dyker neråt är så klart löneutvecklingskurvan. Redan när kvinnor och män går in i arbetslivet så ligger kvinnorna lite under männen. Men bara lite. Sen kommer första barnet, och det är då det händer något. Kvinnor kommer på efterkälken, och kommer aldrig någonsin ikapp. Och det är egentligen inte så himla konstigt. Först är de borta jättelänge från jobbet. Och den som tar ut största delen av föräldraförsäkringen är också den som i större grad vabbar och även den som jobbar deltid. Klart de tjänar mindre.

Det är därför som förslaget till beslut från förvaltningen är så beklämmande. Att kvinnor tjänar mindre, och därför är det naturligt att de tar ut mer av föräldraförsäkringen. Det är ju för att de tar ut så mycket mer av föräldraförsäkringen som de tjänar mindre. Det var det där med hönan och ägget... För det är väl ingen som tror att kvinnor är sämre?

Den andra kurvan som förändras är den om obetalt hushållsarbete. Innan första barnet kommer så är fördelningen av obetalt hushållsarbete ganska jämn. I relationen så gör båda parterna ungefär lika mycket. Men så kommer det där barnet, och VIPS! Så gör mamman mycket mer hushållsarbete.

Och så är det sjukskrivningarna. De rakar också i höjden efter att det där första barnet kommer. Jag tror inte att man blir sjuk av barn. Men kanske är det så att att dubbelarbetet leder till stress, och att om papporna var hemma lite mer så skulle de vara bättre rustade att dela mer lika på hushållsarbetet även senare. Från att första barnet föds ökar kvinnors sjukskrivning med 50 %. Detta håller i sig i 15 år! Det här är ju kvinnor som vi har anställda. Vi skulle vinna på om de var sjukskrivna i mindre utsträckning. Det kan ju vara ett skäl till att prova att skicka ut gratulationskort till nyblivna pappor. För att inte tala om vad individen tjänar på det, så klart.

3,6 miljoner skiljer det på vad en genomsnittlig man och en genomsnittlig kvinna tjänar under ett liv. En stor del av den skillnaden kommer sig av att kvinnor helt enkelt jobbar mindre. Och det är inte för att kvinnor är latare, utan för att de, med start i föräldraledigheten, tar ett större ansvar för hemmet och barnen.

Varannan kvinna som jobbar idag kommer att bli fattigpensionär. Jag trodde i min stilla enfald att detta var ett problem som hörde till mormors generation, eller möjligen mammas – men knappt. Men det är nu! Hälften av de kvinnor som jobbar nu kommer bli fattigpensionärer.

Forskning visar att män som tillbringar mer tid med barnen när de är små är mindre benägna att ta risker, de är mindre benägna till att dricka mycket alkohol och mindre benägna att slå sin partner, så jag tycker absolut att jämnare fördelning av föräldraförsäkringen har inverkan på kommunens verksamhet. 

Nej, det kanske inte primärt är kommunens uppgift att göra något åt uttaget av föräldraförsäkringen, men jag tror att det finns stora vinster för kommunen, och framför allt för kommunens invånare, att göra på ett jämnare uttag. Och är ni inte beredda att prova detta, så håller jag med tidningsartikeln från förra veckan, är du ung kvinna som bor i Sollefteå kommun och vill ha en högre lön, flytta till Ö-vik, bli äldre eller bli man. 

Vad är det viktigaste, egentligen?

Igår hade Liberala Kvinnor i Västernorrland sitt årsmöte. I år gjorde vi något som jag har tänkt på länge att vi borde göra, nämligen att bjuda in en representant från kvinnojouren i Härnösand som årsmötestalare.
Det blev en väldigt stark upplevelse för oss som var där. Jag tänker på det gamla uttrycket att ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon. De kvinnor som arbetar med kvinnojouren gör verkligen världen lite bättre, en person i taget.
Vilken förebild hon var, Eva, som informerade oss. Stark, modig och klok. Och vilket jobb hon gör! Men kvinnojouren, som många andra föreningar, har svårt att få ekonomin att gå ihop. Där kan jag känna att samhället har en stor läxa att göra.

Över huvud taget har samhället en stor läxa att göra när det gäller våld i nära relationer. Eva berättade om en kvinna som hade kommit till jourens lägenhet en julhelg då där redan var fullt med folk. Hon hade fått armen avsparkad av sin man. Med sig hade hon sina tre barn. De rymdes helt enkelt inte i lägenheten, så Kvinnojouren ringde socialjouren och frågade vad de skulle göra. De kunde inte erbjuda dem någon hjälp. Vad händer då? Jo, den här kvinnan åker hem till sin man, han som har sparkat av hennes arm. Jag blir så fruktansvärt upprörd över detta. Borde det inte vara kommunens ansvar i den här situationen att se till att hon får någonstans att ta vägen? Tydligen inte. Hur det gick sedan förtäljer inte historien, men man kan ju ana.

Jag tänker att det minsta vi kan göra som politiker är att se till att Kvinnojourerna har de ekonomiska medel de behöver, för de gör ju egentligen något som borde vara kommunens uppdrag.
Efter föreläsningen åt vi smörgåstårta, som sig bör på ett årsmöte. Vi var alla gripna av det vi fått höra. En av medlemmarna berättade att när hon satt i Kultur- och fritidsnämnden och de skulle fördela kommunala medel till de olika föreningarna i kommunen så fick pensionärsorganisationerna mycket högre anslag än Kvinnojouren. "För de gör ju så mycket". Jag vill inte på något vis förringa pensionärsorganisationernas arbete, och det är jättebra att pensionärer har en rik fritid. MEN FÖR TUSAN!! Kvinnojouren räddar liv. På riktigt. Och de hjälper barn så de slipper växa upp men en pappa som slår mamma, eller dem själva. Det måste väl vara viktigare?

Ibland känns det som att tiden står stilla.

Förra helgen på riksmötet hade jag en lite surrealistisk upplevelse av att tiden hade stannat. Ola och jag var på ett seminarium om EU. Det hölls av Oscar, som pratade om Ja till Europa. Inget surrealistiskt i sig, men... Jag insåg att för 20 år sedan åkte jag och samma Oscar runt i Jämtland och pratade på gymnasier och högstadieskolor. Om vad? Ja till Europa!
Sverige gick med i EU 1 januari 1995, men den svenska debatten har inte kommit längre. Det är fortfarande Ja eller Nej om gäller. Jag har ett litet meddelande till Nej-sidan.... Det tåget har gått.

Eftersom vi nu är med, och har varit det i snart 20 år borde väl debatten snarare handla om Vad ska vi ha EU till? eller Hur ska vi göra EU bättre?

Och sen kan man ju fråga sig, de som fortfarande har någon sorts idé att vi inte skall vara med, vad är alternativet? 75 % av Sveriges export går till EU:s inre marknad. Skulle vi ha lika lätt att exportera om vi inte vore med? Jag tror inte det.

Det är är så klart en fånig sak i sammanhanget, men Ola och jag var på charter till Cap Verde. Vi insåg till vår förfäran att vi var i Afrika, och inte i ett EU-land, och fick därför bara köpa med oss en liter sprit var hem. Utan EU, inget turande.... Tänk på det!

Men på allvar, nu. 75% av Sveriges export går till EU:s inre marknad. För att få en hundralapp till skola, vård och omsorg krävs att någon tjänar tre hundralappar någon annanstans än i skola, vård och omsorg. Om vi inte vore med i EU skulle svenska företag ha svårare att exportera sina varor. Svensk välfärd är beroende av EU. På ett väldigt konkret sätt.

Sen har vi ju det där med freden. För oss i Sverige är tanken på krig och ockupation lite abstrakt, men det finns länder i vår absoluta närhet där krig och förtryck är högst verkligt och påtagligt. Vad har de länderna, som Estland Polen, gjort så fort de har blivit fria från förtrycket? Jo, de har skyndat sig som bara attan att få komma med i EU, för de har sett EU som en garant mot förtryck och för att få utvecklas och blomstra till trygga demokratier. (Ja, jag vet att det finns länder i EU som är sådär... Orka gärna påpeka det.)

Världen har precis gått igenom den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet. På grund av den krisen som var då bröt andra världskriget ut. Då dog 55-60 miljoner människor. Under den här krisen har det varit fred. Det är bättre med byråkrater än soldater, som Marit Paulsen säger.

Och som vi sa då, för 20 år sedan i de jämtländska skogarna: Det är roligare att säga JA!

Clap along if you feel like a room without a roof

Jag är ju alltid glad och stolt över mitt parti, men ibland är jag extra glad, och nu är ett sånt tillfälle. Dels var vi på riksmöte i helgen som var, och då är man alltid glad och uppspelt om än väldigt väldigt trött. Men det är mer en generell glädje.
Det finns också en väldigt specifik glädje.
På riksmötet är det alltid en massa utställare och olika sidoorganisationer har bokbord och sånt. Och nu, detta: HBT-liberaler och Kristna Liberaler delade bokbord. Bara i Folkpartiet! Som den religiösa försvarare av gay rights jag är, blev jag så rörd att jag nästan grinade. Eller.... kanske inte nästan. Jag grinade. Det var så himla fint, och jag tror verkligen att det inte kan hända någon annanstans än i det fina, fria, modiga parti som är Folkpartiet Liberalerna. När man vet hur det är runt omkring i världen då religiösa och nazister slår sina läskiga påsar ihop för att gå i första ledet för HBT-förtrycket, då blir det för mig som en protest. En protest som säger att det finns kristna människor som faktiskt sätter kärleken först istället för att att bara följa reglerna.
Det var den första grejen.
Den andra grejen är att vi har ett så bra ungdomsförbund. När Ung Vänster vill ta patent på antirasism och nekar LUFs medlemmar att tala på manifestationer mot rasism går LUF en annan väg. Kärlekens väg.
Från tidningen Metro:

De nazistiska symboler som eleverna i skolorna Vasa real och Cybergymnasiet möttes av på måndagsmorgonen har nu bemötts – med kärlek. På kvällen sattes det i stället upp pappershjärtan med kärleksbudskap, rapporterar SVT.

Liberala ungdomsförbundet ligger bakom manifestationen.

– När vi hörde om det som hade hänt här så kände vi att vi ville skicka ett stöttande och positivt kärleksbudskap till eleverna. Nazisterna kanske är högljudda, men vi är tusentals fler, säger Linda Nordlund, ordförande i Luf, till SVT.

”Kärleken övervinner alltid hatet”, ”det finns ingen plats för nazister på våra skolor” och ”mångfald är större än enfald”, var några av texterna som klistrats upp, enligt SVT.

I januari klottrades det nazistsymboler på ett flertal religiösa byggnader. Även dessa möttes med kärlek efteråt då någon utförde en "blomsterattack" genom att smycka platserna med blommor.