Vad har regeringen gjort, egentligen?

När vi var på semester började vi prata om vad regeringen har gjort egentligen, alltså sådant som faktiskt påverkar vanliga människor i vardagen.
Bortsett från det uppenbara, jobbskatteavdraget, så är det en hel del grejer som har hänt under den här regeringens regeringstid som påverkar vardagslivet. Men vi kan ju börja med jobbskatteavdraget. Det gör att jag, med min lön, har ungefär 1600 kr mer i månaden att lägga på vad jag tycker är värt att lägga pengar på. För det är liksom det som är skillnaden mellan pengar som går till skatt och pengar som man får behålla. Båda är mina pengar, som jag har fått i lön, men de som går till skatt kommer kommunen/ staten/ landstinget bestämma vad som ska hända med, och de som går till mig får jag själv bestämma över. Och den som känner mig vet att jag är den typen av person som gärna låter pengarna rulla, så de pengar jag får in kommer att spenderas, så att någon annan får lön, moms kommer in till staten (för jag handlar ingenting svart!) och företag går runt. För så enkelt är det. För att någon ska kunna jobba på ett företag krävs att någon annan har pengar för att kunna köpa varor och tjänster, och så rullar hjulen på.

Det här kanske är en struntsak i sammanhanget, men ändå en sak som jag tror har påverkat många människors liv till det bättre, hävandet av apoteksmonopolet. Tänk förut, innan alltså, när man började känna en förkylning komma smygande på lördag eftermiddag. Då gällde det att man hade grejer hemma sedan förra förkylningen, annars var man rökt. Få tag på nässpray efter klockan tre på lördag eftermiddag var omöjligt. Eller huvudvärkstabletter. Man fick vackert vänta till måndag klockan 10. Alltså Herre Gud! Kommer du inte ihåg det? Det är inte så länge sedan. Det var dessutom en ganska omtvistad reform. Jag kan tänka hur det är för barnfamiljer. Tänk snorig 4-åring med ont i öronen från lördag till måndag. Inte kul.

Jag vill prata restaurangmoms. Inte det mest upphetsande av ämnen, men nu är det dags. Kommer du ihåg hur det var förut när du köpte din flottiga söndagspizza? Om du hade orkat klä på dig ordentligt och ville äta på pizzerian var det ett högre pris än om du bara dragit på dig mjukisbrallorna och åkte och hämtade den för att kräla tillbaka till din håla. Varför? Jo, för att om du åt hemma gällde livsmedelsmoms, det vill säga 12%. Om du däremot åt ute gällde restaurangmoms, 25%, eftersom du blev serverad maten. Var har då regeringen Reinfeldt gjort som är så revolutionerande? Jo, håll i dig! De har ändrat på momssatsen, så att även det du äter på restaurang betraktas som livsmedel. Dra mig baklänges!!! Det här har ju gjort två saker, kan man säga. (Skattmasen Ola säger att det är fler, men det tänker jag inte gå in på. Det är bara för tråkigt.)
Dels har det blivit billigare att ät ute, så att fler kan göra det, så fler kan få jobb, så fler handlar varor och så vidare. (se toppen av inlägget hur hjulen rullar.)
Och dels har det, så klart, blivit enklare för personalen på restaurangen. Jag minns hur det var förut. Ola och jag gick och käkade lunch på thaistället i stan. Vi skulle ta med maten. Momssats 12%. De slog in 25%. Ola försökte förklara att de förlorade på det, för då fick de själva betala momsen upp till 25%. De pratade inte mycket svenska, så de blev bara förvirrade över den här kunden som kom och började prata moms med dem. Det var inte bra, helt enkelt. Samma momssats på äta här eller i påse = enklare för företagare. What's not to like?

Sist men definitivt inte minst: RUT. Fanns det inga som betalade någon för att komma hem och städa hos dem förut? Jo, klart det gjorde. Men i de flesta fall så skedde det svart. Vad är problemet med det då? Till att börja med så gör det att de som utför jobbet inte får pensionsgrundande och sjukförsäkringsgrundande inkomst, så den dag hon, för det är oftast en hon, blir sjuk så står hon där med skägget i brevlådan. För det andra så är det så klart så att om man inte betalar skatt så är det pengar som inte kommer in till staten och mindre pengar till det som vi tycker att skattepengar ska gå till och så vidare.

Det RUT också gör är att det blir möjligt för vanliga människor med vanliga inkomster att ha råd att få hjälp med städning, fönsterputs eller vad det nu är. Vi har en kvinna som kommer och städar ungefär en gång i månaden. Det är jättebra för alla inblandade. Bra för henne, som har ett företag som hon är stolt över, bra för oss som jobbar heltid båda två. Jag har dessutom sju olika politiska uppdrag, så det blir mest Ola som städar. Ola städar snabbt, men inte så noga. En gång i månaden blir det ordentligt städat hemma hos oss, vitt.
Det är inte bara människor i arbetsför ålder som utnyttjar RUT, om du trodde det. Många gamla gör det också. Dels så kan RUT göra att det blir billigare för dem än om de använder sig av kommunala hemtjänsten, men viktigare är att de själva får bestämma vad som ska göras och hur mycket tid det får ta. Hos hemtjänsten är det en handläggare på kommunen som har bestämt vad den gamla ska, och inte ska, få hjälp med, hur ofta och hur lång tid det får ta. Det är kanske rimligt, men det kan vara helt andra saker som just den här personen vill ha hjälp med. RUT gör att årsrika människor får mer frihet att själva bestämma över sina liv.
S vill minska möjligheterna till RUT-avdrag, medan V och F! vill avskaffa det helt.

Den som säger att det inte spelar någon roll hur man röstar.... tänk igen. Det här var bara de exempel jag kom på en dag när jag har ont i huvudet på varför det faktiskt spelar roll. I grund och botten handlar det om vem som ska bestämma mest över ditt liv. Du själv, eller staten.

Jag kommer ut som queer

Nu har det gått en vecka sedan Pridefestivalen i Sundsvall, och jag har sorterat alla intryck lite. Först var jag bara uppfylld av kärlek och glädje, men nu börjar jag kunna se på det lite mer utifrån.

Pridefestivalen handlar om att uppmärksamma situationen för HBTQ-personer, och att fira att all kärlek är lika bra. Under paraden som slingrade genom Sundsvalls gator blev jag väldigt rörd och greps av att vara en del av något mycket större. Vi gick inte i parad bara för HBTQ-personer i Sverige, utan även för dem i Ryssland, Uganda och andra länder där förföljelse av HBTQ-personer sanktioneras av staten.

Precis idag, när jag började på att skriva det här inlägget dök den här bilden upp i mitt facebookflöde. En händelse som ser ut som en tanke...

Okej, det där med att vara queer, då. Queer kan vara vad som helst som bryter mot heteronormen, och var och en kan bestämma om den är queer eller ej. Så jag frågade Morgan, som utbildar i HBTQ-frågor, om jag kan kalla mig queer då jag är kvinna som väljer att inte skaffa barn. Ja, sa han, om du vill det så kan du det.
Så jag berättade det för en nyfunnen bekant medan jag målade hans naglar i regnbågsfärger.
- Vill du gärna vara queer? sa han.
- Ja, sa jag, jag vill nog det.
- Det är ju mycket roligare.
- Och jag hatar heteronormen.
För det gör jag verkligen! Den nya bekantingen och jag pratade könsroller med en annan ny bekant. Hon berättade att hennes mamma och pappa gjorde ungefär lika mycket hemma, men att hennes mamma var frustrerad över att pappan gjorde alla sysslor utomhus, och träffade därmed grannarna och annat folk att surra med. Mamman gjorde allting inne, och blev därför väldigt ensam. Heteronormen stängde i just det här fallet in en social kvinna, så att hon inte får träffa folk. För den här arbetsfördelningen kom sig naturligt för dem.
I Frankrike sänkte man normalarbetstiden från 40 timmar i veckan till 35. Vad hände då? Jo kvinnor fick göra mer obetalt hemarbete, män fick mer fritid.

Det här är så klart bara några exempel på den där himla heteronormen, det finns otaliga andra. Och alla förlorar på det. Kvinnor, män, homo, hetero, allas liv blir mindre av den där normen som pressar in oss allihop i former som skaver. För vissa mer, för andra mindre.

Så därför kommer jag ut som queer idag. Jag hatar heteronormen, och hoppas på att den en dag inte ska ha så stor betydelse i våra liv. För oss allihop.

Hur ska tjejer kunna veta....

....vad som är okej?

Det här är inte vetenskapligt på något vis, utan bara en sak jag har funderat på. Hur framställs relationer på film/ i böcker och så vidare? Och om man matas med en viss sorts bild från att man är liten, hur ska man då kunna veta vad som är normalt och inte?
VI börjar med Skönheten och odjuret, klassisk Disneyfilm. En del tycker kanske att den sänder ett budskap om att se skönheten som finns på insidan, men det gör den fasen inte!
För om det är det den visar, då är skönhet att spärra in någon, att skrika åt den, att hota familjen, att kontrollera och domdera. För det är det Odjuret gör mot Belle. Han är definitivt inte snäll mot henne. Men hon ser något i hans blick, och ljuv musik uppstår. Fy fasen! Hur ska en tjej som har vuxit upp med Skönheten och Odjuret som romantiskt ideal veta när det faktiskt är dags att ge upp, att gå sin väg?

Twilight. Jag ÄLSKADE Twilight. Alltså inte på ett normalt sätt, utan på det där riktigt besatta sättet som tonårstjejer äskar. Vad då? Jag var bara 33 när jag läste den. Min inre tonåring är stark. Jag läste alla fyra böckerna, inte en utan kanske snarare tre gånger på rad. Jag låg och läste till tre på nätterna. När jag gick till jobbet hade jag en bok i handväskan och läste på varje ledig stund.

Men en dag vaknade jag ut förtrollningen och nu kan jag inte tänka på dem utan att se Edward som ett kontrollerande kräk. Bella får inte umgås med vem hon vill. Hon får inte köra sin skruttiga gamla bil som hon älskar. Han smyger in i hennes rum på nätterna och sitter och tittar på henne. Ja, jag tyckte också att det var romantiskt. Men då var jag 33 år, och gift med världens minst kontrollerande man. Det gjorde ingen skada på mig. Men för en fjortonåring som ska börja träffa killar, vad får hon för syn? Om han kontrollerar mig så älskar han mig verkligen....

Vi skulle kunna ta upp 50 nyanser av honom också, men jag har faktiskt inte läst den. Jag lånade den, och började, men jag tog mig kanske 12 sidor sedan var det för tramsigt. Men vad jag förstår så spinner den på samma tråd.

Jag frågade Ola, den icke-kontrollerande mannen, om någon sund och fin kärlekshistoria från populärkulturen. Den enda vi kommer på är den i Zombieland. En tjej som inte litar på någon som lär sig vänskap och tillit och en kille som inte vågar något som lär sig att stå på egna ben. De växer som människor och blir bättre tillsammans. Och slår ihjäl zombier under tiden. Det är riktig kärlek, det.