De dejtbara

Idag har kanal 5 premiär för ett nytt program, De dejtbara. Det är om Bonde söker fru, men med den skillnaden att deltagarna inte är bönder utan funktionsnedsatta. Namnet tyder ju på att produktionsbolaget som kläckte denna eminenta idé egentligen inte tycker att de här människorna är dejtbara, eller?

Tidigare i år hade 4ans Biggest Loser tema "gå ner i vikt så att du kan träffa nån".

Men vad är det för fel?! Vad försöker tv lära oss? Att är du tjock måste du bli smal för att kunna träffa någon, och är du funktionsnedsatt behövs ett särskilt program för bara sånna som dig.
Jag är så hjärtinnerligt trött på alla normer! För att träffa någon - av motsatt kön, så klart - så måste du vara smal, snygg och normal. Sen ska du skaffa 1,9 barn, om du inte är en hipster för då är det inne att ha fyra barn.
Vad jag tycker är mer intressant än hur tjocka människor kan hitta kärlek är hur det kommer sig att elaka, inskränkta och dumma människor gör det. Skulle ingen kunna göra programmet Rasist hittar en vän? Eller Mansgris och kärleken. För är vi inte alla överens om att det är insidan som är det viktigaste? Det fick man ju lära sig när man var liten i alla fall.

Här hade jag ju kunnat lägga in en bild, men eftersom mitt förra inlägg har en bild på Sarah Dawn Finer, som är en av Sveriges snyggaste kvinnor, så behövs inte det.

Det är dags för en kvinna nu...

Måns Zelmerlöw har sagt upp sig från Allsång på Skansen. 

Det var den allra största nyheten i hela Sverige här om dagen. Och spekulationerna gick höga. Vem ska efterträda Måns? 

De har till och med frågat Mr Allsång himself, Lasse Berghagen. Han säger Sarah Dawn Finer. För det är dags för en kvinna nu, säger Lasse. 

Jag säger också Sarah Dawn Finer,  men inte för att det är dags för en kvinna nu, utan för att hon är sjukt rolig och begåvad. Varför kan inte en kvinna bara få vara sjukt rolig och begåvad, utan att det ska sägas att hon är kvinna. Som att det är ett undantag att en kvinna är sjukt rolig och begåvad. 

Det är dags för Sarah Dawn Finer nu! 

Ola vill ha Gina som programledare för Allsång på Skansen. 

Ska vi plocka körsbär i min trädgård...

Jag tänkte egentligen skriva något om trädgård och höst och fruktbarhet, och ja, jag vet att det är äpplen och inte körsbär, men det finns ju viktigare saker en dag som denna.
Till exempel friidrott. Och Ryssland. Rysslands nya anti homolagar är verkligen... nä, jag kommer inte på något bra ord. Jag blir bara helt bestört. Att kritisera Emma Green Tregaro för att hon har målat naglarna i regnbågsfärger känns bara så skruvat.
Hon målade naglarna. Hon är ju för tusan inte ens själv homosexuell, hon är gift med en man.
Och när jag tänkte på det, så kom jag att tänka på en grej som jag var med om när jag var ung och frireligiös i Östersund. Vi var ett gäng ungdomar som var hemma hos någon för att ha bönekväll. Vad som hände var att de, mer eller mindre mot min vilja, bad för mig, för att jag skulle förstå att det var fel att vara homosexuell. Inte att jag skulle sluta vara det, utan att jag skulle förstå att det var fel av andra att vara det.
Det här var ett gäng med missledda ungdomar som trodde att de gjorde nånting bra. När samma sak omsätts till politik då är vi riktigt illa ute. Varför kan inte alla bara få vara som de vill? Varför ska staten Ryssland ha åsikter om vem ryssar eller för den delen turister i Ryssland älskar? Och varför har någon över huvud taget åsikter om vilken/vilka färger en friidrottande tjej har på sitt nagellack? You go, Emma!

Varför starta en ny blogg när man kan damma av en gammal?

(Gammalt djungelordspråk )

Då är det dags igen. Idag är en sån dag då jag känner mig ungefär såhär, men jag har ju lyckats byta lösenord på bloggen i alla fall, och Ola har länkat ihop den med mobilkameran. Vi börjar så, va?

Kompisar på facebook

Man kan ju ha olika sätt att se på kompisar på facebook. En del vill ha så många som möjligt, jag vill ha så bra som möjligt. Till exempel har jag Carl B Hamilton, medlem i Fps partistyrelse, riksdagsledamot och professor i nationalekonomi. Det här är inget drygt inlägg, det är faktiskt en ganska rolig historia.
En dag när Ola var på jobbet ringde hans telefon. Det var Carl B.
- Hej, Det här är Carl B Hamilton, du hade ringt mig?
- Nääää....
- Joooo...
- Nä, det tror jag faktiskt inte.
- Ok, du kanske har ringt fel.
- Ja, kanske det. Hej då.
Vad som hade hänt? Jag hade loggat in på facebook från Olas telefon. Ola har haft telefonen i bakfickan. Inget knapplås på. Kontaktlistan uppe. På första sidan finns Carl B Hamilton. Olas rumpa ringde upp.
Sensmoral: använd alltid knapplås!

Det där med högerextremism...

Ja, det tog ett tag, men jag har kommit på vad det var jag har tänkt på i alla fall.
Jo, det där med högerextremism, det är inget bra begrepp. Efter förra valet så läste jag på många bloggar och en del kommentarer på facebook vänstermänniskor som verkade tro att vanliga högermänniskor tyckte att det var bra att Sd kom in i riksdagen. Men de flesta högermänniskor jag känner i alla fall, kunde knappt glädjas åt valsegern för man var så olycklig över detta.
Likadant nu med händelserna i Norge, att kalla Anders Behring Breivik för högerextrem ger ju intryck att vi "vanliga" högermänniskor, om man nu räknar sig dit, på något sätt sympatiserar med det han gjorde. Och det kan jag säga att vi inte gör.
På fullmäktige här i Sollefteå kritiserar alla Sds dumheter med samma glöd, från M, Fp, C, S, Mp V och VISKB. Därför blir jag så sur när "högerextrema" åsikter smetas ut över alla som inte är vänstervridna. Som jag ser det så står de helt utanför den traditionella höger-vänsterskalan. Och om man kollar på nazister så hette de väl från början national-socialister. Så enligt dem själva var de ju snarare vänster än höger, så vitt jag kan förstå.
Ja, det gör mig upprörd i alla fall, det känns som att man smetas ner med nått som man inte vill ha på sig, Jag skulle vilja att man kallade dem något annat. Hur svårt kan det vara?
Ja, det var bara det.
Tjing!

Två veckor semester kvar

Japp, då har halva semestern gått. Den har varit sådär, får man väl säga. Första veckan var kisse borta. Han försvann när det var en vecka kvar att jobba, och var borta i två veckor. Usch, det var hemskt. Sen kom han hem i alla fall. Nu kommer han in ett par gånger om dagen. Buffy vill bara bita och leka, och han är inte jätteroad.
Jag har gått och funderat på nått som jag skulle skriva om, men nu har jag glömt bort det. Well, well, det kanske kommer.

Tjing!