Bara så att ni vet....

så åker jag till Bryssel på söndag!
Ja, jag antar att det är ett antal som läser bloggen mellan varven som också åker till Bryssel på söndag eftersom det är Folkpartiet Sundsvall som ordnar resan. Men det ska i alla fall bli riktigt kul. Vi ska titta på Parlamentet.

Och äta sånna här. 

Fler män där barnen är, fler kvinnor där makten finns....

Insåg idag att jag har skrivit två texter om delad föräldraförsäkring på sista tiden, men ingenting här... Så konstigt! Den första texten var till mitt anförande på Folkpartiet Västernorrlands minilandsmöte, alltså där vi går igenom motionerna inför landsmötet för att veta hur vi ska ställa oss i olika frågor. Den andra texten var till en motion i kommunfullmäktige. Så här kommer en sammanfattning av dessa två texter. Det är alltså två texter som har blivit en och därför blir texten kanske lite märklig. Men ha överseende med det.

Sverige har världens generösaste föräldraförsäkring, på gott och ont. På gott - att föräldrar har möjlighet att vara hemma med sina barn, att det går att kombinera familjeliv och yrkesliv för både män och kvinnor och naturligtvis att barnen får knyta an till sina föräldrar.

Nackdelen med den långa föräldraförsäkringen är att kvinnor, i den ålder då arbetsliv och karriär ofta tar fart, kan vara hemma med barn i flera år, och bara gästspela på arbetsplatsen.

Under 2012 tog kvinnor ut 76,3 procent av föräldradragarna och män 23,7 procent. Den som har tagit ut flest föräldradagar fortsätter även i större utsträckning att VABa och arbeta deltid.

Den stora skillnaden i mäns och kvinnors livsinkomst grundläggs under småbarnsåren. Även jag, som inte har några barn, drabbas av lägre lön och sämre möjligheter i arbetslivet. Detta kallas för statisk diskriminering. 

Folkpartiet Liberalerna anser att ett jämnare uttag av föräldradagarna gynnar kvinnors möjlighet till makt och inflytande i samhället och även deras ekonomiska frihet

Även män förlorar på det ojämna uttaget av föräldradagar. Det mest uppenbara är så klart att de förlorar i kontakten med sina barn, något som kan vara svårt att ta igen senare. Men en annan nackdel som män har av det låga uttaget är att de i vårdnadstvister oftare förlorar vårdnaden om barnen.

Inom många partier pågår debatten om att lagstifta om fler dagar vikta åt den ena föräldern. En tvådelning, en tredelad föräldraförsäkring, en till ”pappamånad”... förslagen är många.

Det vore så klart önskvärt att kunna undvika en lagstiftning om detta, men jag tror att lagstiftning är en tidsfråga om inte utvecklingen mot ett mer jämnt uttag av föräldradragarna ökar drastiskt.

En oväntad bieffekt man fick på Island när man införde tredelad föräldraförsäkring var att våld i nära relationer minskade. Det finns bara fördelar med jämnare uttag av föräldradagar.

Om vi öronmärker en tredje månad för respektive förälder, och den ena föräldern väljer att inte ta ut en enda dag av föräldraförsäkringen, så vore Sverige fortfarande världsunikt med 15 månader. Det finns faktiskt ingen naturlag som säger att 18 månader är rätt längd på hur länge man ska kunna vara hemma när barnen är små. Som sagt, vi är det enda landet i världen som har det så, och det blir ju folk av människor i andra länder också. 

Och vet ni vad jag blir beklämd när jag hör?

Ska man tvinga papporna att vara hemma? 

För tusan! De har ju skaffat barnen. De borde väl rimligen vilja vara hemma med dem. 

Förut tyckte jag att om man skaffar barn med någon som inte vill vara hemma får man banne mig skylla sig själv, men jag har fått en lite mer nyanserad syn på det.  

Politisk baksmälla...

Har börjat återgå till normaltillstånd efter landsmötet.
För den som aldrig varit på ett landsmöte (eller kongress, stämma, landsdagar, kalla det vad som passar just dig) så går det nästan inte att beskriva.
Det är massiv trötthet blandad med eufori. Nya allianser och tillfälliga samarbeten uppstår. Gamla vänskaper sätts på prov. Små frågor blir helt plötsligt de viktigaste i världen. Stora frågor blir ännu större. Och så glädjen att återse vänner som är spridda över landet. Stoltheten man känner när de säger så kloka saker, och faktiskt förändrar den politik som Folkpartiet skall föra, till det bättre. Stödet man upplever från dem när man själv är uppe i talarstolen.
Nu när jag har börjat landa och sortera intrycken så kan jag se tillbaka på några små och stora segrar.
En liten och personlig seger att att vi har strukit litterär kanon ur partiprogrammet. Äntligen! säger jag. Det viktiga kan ju inte vara vad barn och ungdomar läser utan att de läser. Och som jag sa på landsmötet, skräplitteratur kan vara inkörsporten till ett tyngre litteraturmissbruk.
Det som är en större vinst, som är viktigt på riktigt, alltså jätteviktigt, är att folkpartiet skall arbeta för att barn som är födda i Sverige skall kunna bli svenska medborgare. Det är helt fantastiskt! Tror inte att jag är ensam om att vilja gråta när man hör om barn som är födda här, som inte känner till något annat liv än det i Sverige, som inte har något annat språk än svenska, helt plötsligt ska utvisas. Det är inte okej. Just då var jag mer exalterad över att vi antog samtyckeslagstiftningen. Det är ju naturligtvis stort och rätt och bra på alla vis, men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det största och viktigaste beslutet vi tog på fyra dagar är att barn som är födda här inte skall kunna utvisas.
Och du som eventuellt tänker: finns det inte risk att kvinnor kommer hit och föder barn bara för att få stanna i Sverige? Hörru! De tankarna känns ungefär lika fräscha som när Göran Persson var emot EUs östutvidgning på grund av risken för social turism.
Ja, vi antog även samtyckeslagstiftningen. Det är en seger för alla kvinnor. Och alla män också. Det är en seger, helt enkelt. Det viktiga vid en våldtäkt kan inte vara hur mycket offret skrek och slogs för att komma undan. Det viktiga måste vara vad förövaren gjorde för att ta reda på om offret var med på det eller ej.

Och så ska jag avsluta med lite egoboost. Det här fotot är visserligen inte från landsmötet, utan från igår. Men både Marie Melsom och Maria Arnholm var med på landsmötet, så det gills.

På väg mot landsmötet

Jag har varit lite trött, oinspirerad och utarbetad, så därför ha jag inte skrivit på ett tag. Så nu blir det ett kort litet inlägg. Imorgon bitti åker jag ner till Västerås för att delta i Folkpartiets landsmöte. I år är jag inte ombud utan observatör för Liberala kvinnor, men jag hoppas på att få gå in som ersättare under något förhandlingspass. Vi får se.
Jag vet att det kommer vara slut på oinspirerad efter dessa dagar, då några av mina mest inspirerande vänner kommer att vara där.
Måste packa nu. Till er jag möter i Västerås: Vi ses imorgon.
Till eventuella andra läsare:  Tjing tjing!

En tårta i trynet på Jimmie Åkesson

Jimmie Åkesson har blivit tårtad idag när han signerade sin bok. De flesta dagar skulle jag tycka att det var jättekomiskt. Men inte idag.
För i går natt fick en sverigedemokrat sin bil sprängd och saker klottrade på sitt hus. Och även en annan medlem i partiet har blivit hotad.
Det är aldrig okej att hota eller utsätta någon för våld. Oavsett hur dum den är. Och de är dumma! De är nått så in i helvete dumma, men det ursäktar inte att spränga deras bilar. Faktiskt.
Och just nu är det sverigedemokrater som det är okej att tårta. Imorgon kanske det är folkpartister. Man vet aldrig. Skulle jag tycka att det var jättekul om Jan Björklund blev tårtad? Eller Birgitta Ohlsson? Nä, verkligen inte. Då kan jag ju i rimlighetens namn inte tycka att det är roligt att Jimmie blir tårtad heller.
Jag är på riktigt rädd för att SD ska få mer inflytande i Sverige. För deras syn på invandrare. För deras syn på kvinnor. För att de är drivna av hat mot allting som de tycker inte passar in. När Jimmie Åkesson säger att Erik Ullenhag är vad som är fel med Sverige är jag sjukt stolt över att höra till samma parti som Erik Ullenhag.
Men om vi tror på demokratin måste vi spela efter demokratins spelregler. Vi, alla, som är emot främlingsfientlighet måste göra det! Vi måste bemöta intoleransen med tolerans, inte sprängda bilar och tårta. Och om vi ska bemöta den med tårta så kanske vi ska gå till en flyktingförläggning och bjuda på tårta snarare än kasta den i ansiktet på våra meningsmotståndare.
Det parti vars företrädare är mest utsatta för hot och våld är SD. Det gör mig förbannad. Att politiker över huvud taget blir utsatta för hot och våld gör mig förbannad, men faktiskt gör det mig lite extra förbannad när SD-politiker blir det. De är ett riksdagsparti nu. De är representerade i kommunfullmäktige och landsting över hela landet. Men när de blir utsatta för hot och våld så kan de fortsätta att spela ut underdog-kortet. Tvinga dem att ta ansvar istället! Granska vad de har åstadkommit i kommunerna! Räkna hur många gånger de är uppe och pratar i debatten i fullmäktige. Skriv debattartiklar om det. Det är rätt sätt att bemöta dem. Så ska vi visa vilket dåligt parti de faktiskt är. Inte genom att tårta deras partiledare. Inte genom att spränga deras bilar.
Vi ska inte göra dem till underdogs, för det är det de vill vara. Spela inte med i det spelet.

Film time!

Jag gillar att kolla på film, och gör det ganska mycket. Alltså normalmycket, inte som till exempel Åsa Samuelsson, men lagom mycket.
Men så för några år sedan började jag känna att det är något som fattas i många filmer.
KVINNOR!
När man ser på film kan man ju få för sig att kvinnor är i klar minoritet i världen, och även att de har en väldigt marginell betydelse för att historien ska gå framåt. Det finns extremt få filmer med många stora kvinnoroller i. I många filmer finns det i princip bara en kvinnoroll, och hon för definitivt inte handlingen framåt, finns mest med som ett sorts alibi för att det ju faktiskt finns kvinnor, och hjälten måste ju ha nån snygg en att bli kär i.
Och eventuellt behöver någon ha en mamma också.
Det blev inte många kvinnoroller av det...
Är det bara jag som känner så här? tänkte jag. Är det bara jag om är spytrött på filmer där bara män driver handlingen framåt, och kvinnor är bifigurer och mest ska se snygga ut?
Men så för ett år sedan ungefär såg jag den här filmen på Youtube.

Efter att man har blivit informerad om Bachdeltestet kan man aldrig se på film på samma sätt igen! Jag har berättat om det för några av killarna på jobbet. Det har öppnat deras ögon.
Det här är ju absolut inte något test på hur bra eller dålig en film är. Det är bara ett sätt att uppmärksamma att det finns så få kvinnor i film, och att de ofta inte driver handlingen framåt.

Jag hade tänkt skriva om det här idag ändå, men så idag hände något fantastiskt!
På kommunfullmäktige började jag prata med Thomas från Vänsterpartiet om feminism. Och det visade sig att hans dotter är en av dem som har arbetat fram A-märkningen av film som man kunde läsa om förra veckan! Om du inte läste om a-märkningen så står A för Approved, det vill säga filmen klarar Bachdeltestet. Det ska kunna användas av biografer, filmtidningar och så vidare som en konsumentupplysning typ: Titta här! En film som innehåller två kvinnor med namn som pratar med varandra, om något annat än män.
Att det över huvud taget behöver uppmärksammas är ju helt skruvat! Kvinnor utgör mer än halva jordens befolkning, och ändå är det brist på filmer där kvinnor har en egen roll, och inte bara som någons fru eller mamma.
När man väl tänker på det kommer man märka att även i böcker finns det himla mycket män.
Jag skulle ju så klart ha gett några filmtips på filmer som klarar testet, men jag kommer inte på någon.....
Jo det gör jag visst. Här kommer några filmer:
Djävulen bär Prada, Mona-Lisas leende, Legally blonde, Niceville.
Kom ihåg! Det här är inte en test på hur bra eller dålig en film är, men det hade ju varit piffigt om det fanns lika mycket kvinnor som män i filmer, för så är det ju i verkligheten.

Vad är en svensk?

Jag är svensk. Jag är född i Sverige, av svenska föräldrar. Jag har levt nästan hela mitt liv i Sverige. Jag ser ut som en svensk. Ingen skulle någonsin ta mig för något annat än..... en svensk.
Men jag har en sak att bekänna. Det finns en grej som jag aldrig har gjort, som tydligen är helt avgörande för om man är svensk eller inte.
Jag har aldrig firat en skolavslutning i kyrkan. Gaaaaaahhhh! Ni måste ju vara totalt chockade. Hur kan jag aldrig ha gjort detta, det svenskaste av svenska? Vi firade skolavlutningen på skolgården om det var fint väder och i gymnastiksalen om det regnade. (men det gjorde det aldrig på den tiden.) Det finns säkert massvis med människor som aldrig har firat en skolavslutning i kyrkan, så jag förstår inte varför det är så fruktansvärt viktigt. Det är inte det som avgör om man är svensk eller inte.
Och vi som inte firade skolavlutningarna i kyrkan, hur gick det för oss? Det blev folk av oss ändå.

En annan sak som verkar vara väldigt viktig för en del, är rätten att säga negerboll. Varför är det så viktigt?
Det är om att folk blir berövade hela sin barndom eller någonting om de inte får kalla det lilla bakverket (är det ens ett bakverk? Det är ju som en smet som man gör bollar av) för negerboll.
"Men det hette så när jag var liten, och det var ingenting negativt med det!"
Ja, men när du var liten var det tillåtet med barnaga och våldtäkt inom äktenskapet var inte ens ett brott. Det är inte en tid vi vill ha tillbaka.
Och så länge jag kan minnas, skulle gissa att det rör sig om 30 år ungefär, så har de alternativa namnen Chokladboll eller kokosboll fungerat utmärkt. Ingen missförstår en om man säger det. Det är säkert. Prova! Du kommer inte få en dammsugare på caféet om du ber om en kokosboll.
Jag vet, av förklarliga skäl, inte hur kränkande det är om någon säger neger, och det vet inte de som slåss för rätten att säga negerboll heller. Hur kan vi då säga att det inte är kränkande? Det är som att säga till någon som blir mobbad att "de skojar ju bara". Eller till en liten flicka som blir slagen av en pojke att "han är ju kär i dig".
Som liberal tänker jag att min frihet sträcker sig tills den inkräktar på någon annans frihet. Om det gör att det känns bättre för någon annan, är det då en jätteuppoffring för mig att säga chokladboll? Nä, jag tror att jag kan hantera det.