Vad har regeringen gjort, egentligen?

När vi var på semester började vi prata om vad regeringen har gjort egentligen, alltså sådant som faktiskt påverkar vanliga människor i vardagen.
Bortsett från det uppenbara, jobbskatteavdraget, så är det en hel del grejer som har hänt under den här regeringens regeringstid som påverkar vardagslivet. Men vi kan ju börja med jobbskatteavdraget. Det gör att jag, med min lön, har ungefär 1600 kr mer i månaden att lägga på vad jag tycker är värt att lägga pengar på. För det är liksom det som är skillnaden mellan pengar som går till skatt och pengar som man får behålla. Båda är mina pengar, som jag har fått i lön, men de som går till skatt kommer kommunen/ staten/ landstinget bestämma vad som ska hända med, och de som går till mig får jag själv bestämma över. Och den som känner mig vet att jag är den typen av person som gärna låter pengarna rulla, så de pengar jag får in kommer att spenderas, så att någon annan får lön, moms kommer in till staten (för jag handlar ingenting svart!) och företag går runt. För så enkelt är det. För att någon ska kunna jobba på ett företag krävs att någon annan har pengar för att kunna köpa varor och tjänster, och så rullar hjulen på.

Det här kanske är en struntsak i sammanhanget, men ändå en sak som jag tror har påverkat många människors liv till det bättre, hävandet av apoteksmonopolet. Tänk förut, innan alltså, när man började känna en förkylning komma smygande på lördag eftermiddag. Då gällde det att man hade grejer hemma sedan förra förkylningen, annars var man rökt. Få tag på nässpray efter klockan tre på lördag eftermiddag var omöjligt. Eller huvudvärkstabletter. Man fick vackert vänta till måndag klockan 10. Alltså Herre Gud! Kommer du inte ihåg det? Det är inte så länge sedan. Det var dessutom en ganska omtvistad reform. Jag kan tänka hur det är för barnfamiljer. Tänk snorig 4-åring med ont i öronen från lördag till måndag. Inte kul.

Jag vill prata restaurangmoms. Inte det mest upphetsande av ämnen, men nu är det dags. Kommer du ihåg hur det var förut när du köpte din flottiga söndagspizza? Om du hade orkat klä på dig ordentligt och ville äta på pizzerian var det ett högre pris än om du bara dragit på dig mjukisbrallorna och åkte och hämtade den för att kräla tillbaka till din håla. Varför? Jo, för att om du åt hemma gällde livsmedelsmoms, det vill säga 12%. Om du däremot åt ute gällde restaurangmoms, 25%, eftersom du blev serverad maten. Var har då regeringen Reinfeldt gjort som är så revolutionerande? Jo, håll i dig! De har ändrat på momssatsen, så att även det du äter på restaurang betraktas som livsmedel. Dra mig baklänges!!! Det här har ju gjort två saker, kan man säga. (Skattmasen Ola säger att det är fler, men det tänker jag inte gå in på. Det är bara för tråkigt.)
Dels har det blivit billigare att ät ute, så att fler kan göra det, så fler kan få jobb, så fler handlar varor och så vidare. (se toppen av inlägget hur hjulen rullar.)
Och dels har det, så klart, blivit enklare för personalen på restaurangen. Jag minns hur det var förut. Ola och jag gick och käkade lunch på thaistället i stan. Vi skulle ta med maten. Momssats 12%. De slog in 25%. Ola försökte förklara att de förlorade på det, för då fick de själva betala momsen upp till 25%. De pratade inte mycket svenska, så de blev bara förvirrade över den här kunden som kom och började prata moms med dem. Det var inte bra, helt enkelt. Samma momssats på äta här eller i påse = enklare för företagare. What's not to like?

Sist men definitivt inte minst: RUT. Fanns det inga som betalade någon för att komma hem och städa hos dem förut? Jo, klart det gjorde. Men i de flesta fall så skedde det svart. Vad är problemet med det då? Till att börja med så gör det att de som utför jobbet inte får pensionsgrundande och sjukförsäkringsgrundande inkomst, så den dag hon, för det är oftast en hon, blir sjuk så står hon där med skägget i brevlådan. För det andra så är det så klart så att om man inte betalar skatt så är det pengar som inte kommer in till staten och mindre pengar till det som vi tycker att skattepengar ska gå till och så vidare.

Det RUT också gör är att det blir möjligt för vanliga människor med vanliga inkomster att ha råd att få hjälp med städning, fönsterputs eller vad det nu är. Vi har en kvinna som kommer och städar ungefär en gång i månaden. Det är jättebra för alla inblandade. Bra för henne, som har ett företag som hon är stolt över, bra för oss som jobbar heltid båda två. Jag har dessutom sju olika politiska uppdrag, så det blir mest Ola som städar. Ola städar snabbt, men inte så noga. En gång i månaden blir det ordentligt städat hemma hos oss, vitt.
Det är inte bara människor i arbetsför ålder som utnyttjar RUT, om du trodde det. Många gamla gör det också. Dels så kan RUT göra att det blir billigare för dem än om de använder sig av kommunala hemtjänsten, men viktigare är att de själva får bestämma vad som ska göras och hur mycket tid det får ta. Hos hemtjänsten är det en handläggare på kommunen som har bestämt vad den gamla ska, och inte ska, få hjälp med, hur ofta och hur lång tid det får ta. Det är kanske rimligt, men det kan vara helt andra saker som just den här personen vill ha hjälp med. RUT gör att årsrika människor får mer frihet att själva bestämma över sina liv.
S vill minska möjligheterna till RUT-avdrag, medan V och F! vill avskaffa det helt.

Den som säger att det inte spelar någon roll hur man röstar.... tänk igen. Det här var bara de exempel jag kom på en dag när jag har ont i huvudet på varför det faktiskt spelar roll. I grund och botten handlar det om vem som ska bestämma mest över ditt liv. Du själv, eller staten.

Jag kommer ut som queer

Nu har det gått en vecka sedan Pridefestivalen i Sundsvall, och jag har sorterat alla intryck lite. Först var jag bara uppfylld av kärlek och glädje, men nu börjar jag kunna se på det lite mer utifrån.

Pridefestivalen handlar om att uppmärksamma situationen för HBTQ-personer, och att fira att all kärlek är lika bra. Under paraden som slingrade genom Sundsvalls gator blev jag väldigt rörd och greps av att vara en del av något mycket större. Vi gick inte i parad bara för HBTQ-personer i Sverige, utan även för dem i Ryssland, Uganda och andra länder där förföljelse av HBTQ-personer sanktioneras av staten.

Precis idag, när jag började på att skriva det här inlägget dök den här bilden upp i mitt facebookflöde. En händelse som ser ut som en tanke...

Okej, det där med att vara queer, då. Queer kan vara vad som helst som bryter mot heteronormen, och var och en kan bestämma om den är queer eller ej. Så jag frågade Morgan, som utbildar i HBTQ-frågor, om jag kan kalla mig queer då jag är kvinna som väljer att inte skaffa barn. Ja, sa han, om du vill det så kan du det.
Så jag berättade det för en nyfunnen bekant medan jag målade hans naglar i regnbågsfärger.
- Vill du gärna vara queer? sa han.
- Ja, sa jag, jag vill nog det.
- Det är ju mycket roligare.
- Och jag hatar heteronormen.
För det gör jag verkligen! Den nya bekantingen och jag pratade könsroller med en annan ny bekant. Hon berättade att hennes mamma och pappa gjorde ungefär lika mycket hemma, men att hennes mamma var frustrerad över att pappan gjorde alla sysslor utomhus, och träffade därmed grannarna och annat folk att surra med. Mamman gjorde allting inne, och blev därför väldigt ensam. Heteronormen stängde i just det här fallet in en social kvinna, så att hon inte får träffa folk. För den här arbetsfördelningen kom sig naturligt för dem.
I Frankrike sänkte man normalarbetstiden från 40 timmar i veckan till 35. Vad hände då? Jo kvinnor fick göra mer obetalt hemarbete, män fick mer fritid.

Det här är så klart bara några exempel på den där himla heteronormen, det finns otaliga andra. Och alla förlorar på det. Kvinnor, män, homo, hetero, allas liv blir mindre av den där normen som pressar in oss allihop i former som skaver. För vissa mer, för andra mindre.

Så därför kommer jag ut som queer idag. Jag hatar heteronormen, och hoppas på att den en dag inte ska ha så stor betydelse i våra liv. För oss allihop.

Hur ska tjejer kunna veta....

....vad som är okej?

Det här är inte vetenskapligt på något vis, utan bara en sak jag har funderat på. Hur framställs relationer på film/ i böcker och så vidare? Och om man matas med en viss sorts bild från att man är liten, hur ska man då kunna veta vad som är normalt och inte?
VI börjar med Skönheten och odjuret, klassisk Disneyfilm. En del tycker kanske att den sänder ett budskap om att se skönheten som finns på insidan, men det gör den fasen inte!
För om det är det den visar, då är skönhet att spärra in någon, att skrika åt den, att hota familjen, att kontrollera och domdera. För det är det Odjuret gör mot Belle. Han är definitivt inte snäll mot henne. Men hon ser något i hans blick, och ljuv musik uppstår. Fy fasen! Hur ska en tjej som har vuxit upp med Skönheten och Odjuret som romantiskt ideal veta när det faktiskt är dags att ge upp, att gå sin väg?

Twilight. Jag ÄLSKADE Twilight. Alltså inte på ett normalt sätt, utan på det där riktigt besatta sättet som tonårstjejer äskar. Vad då? Jag var bara 33 när jag läste den. Min inre tonåring är stark. Jag läste alla fyra böckerna, inte en utan kanske snarare tre gånger på rad. Jag låg och läste till tre på nätterna. När jag gick till jobbet hade jag en bok i handväskan och läste på varje ledig stund.

Men en dag vaknade jag ut förtrollningen och nu kan jag inte tänka på dem utan att se Edward som ett kontrollerande kräk. Bella får inte umgås med vem hon vill. Hon får inte köra sin skruttiga gamla bil som hon älskar. Han smyger in i hennes rum på nätterna och sitter och tittar på henne. Ja, jag tyckte också att det var romantiskt. Men då var jag 33 år, och gift med världens minst kontrollerande man. Det gjorde ingen skada på mig. Men för en fjortonåring som ska börja träffa killar, vad får hon för syn? Om han kontrollerar mig så älskar han mig verkligen....

Vi skulle kunna ta upp 50 nyanser av honom också, men jag har faktiskt inte läst den. Jag lånade den, och började, men jag tog mig kanske 12 sidor sedan var det för tramsigt. Men vad jag förstår så spinner den på samma tråd.

Jag frågade Ola, den icke-kontrollerande mannen, om någon sund och fin kärlekshistoria från populärkulturen. Den enda vi kommer på är den i Zombieland. En tjej som inte litar på någon som lär sig vänskap och tillit och en kille som inte vågar något som lär sig att stå på egna ben. De växer som människor och blir bättre tillsammans. Och slår ihjäl zombier under tiden. Det är riktig kärlek, det.

Feministisk ångest!!!

På sista tiden har jag drabbats av feministisk ångest. Det finns egentligen två skäl till det, och jag ska berätta om båda två här.
För det första har jag på sista tiden träffat en massa feministiska och samhällsengagerade tjejer som bara känner till F!s jämställdhetspolitik, och typ tror att det är det enda politiska alternativet om man vill rösta för jämställdhet. Det gör mig väldigt bekymrad. Och egentligen väldigt förvånad också. I alla fall i 15, kanske 20 år har Birgitta Ohlsson varit en av de tydligaste rösterna för jämställdhet i Sverige. Och Maria Arnholm är så glasklar i sitt feministiska budskap. Ändå är det som att de unga tjejer jag pratar med inte har en aning om att det faktiskt finns ett feministiskt parti i regeringen,  det parti som genomförde den första "pappamånaden" det parti som vill ta samtyckeslagstiftning ett steg längre så att även den som borde ha förstått att samtycke inte fanns ska kunna bli dömd. Hur har vi kunnat misslyckas så med att nå ut?
Det är första delen i min feministiska ångest. En hel generation av feministiska tjejer är utlämnade till att rösta på ett socialistiskt parti för att vi inte har lyckats nå ut med vårt budskap. Fy tusan!

Den andra delen i ångesten är just det där med socialistiska partier. Många verkar tro att vänster och jämställdhet går hand i hand. Jag skulle hävda den absoluta motsatsen. För länge sedan skrev jag om hur kvinnor alls kan rösta på sossarna, hur kan kvinnor rösta på (S)? men det är faktiskt ett större problem än så.
Det finns två förutsättningar för att det över huvud taget ska kunna bli ett jämställt samhälle. Barnomsorg och äldrevård. Utan dessa två saker, som vi tar för självklart i Sverige, finns det inte en chans i världen att vi kan få ett jämställt samhälle. Hur skulle det gå till? Förutsättningen för att kvinnor överhuvud taget ska kunna finnas på arbetsmarknaden och tjäna egna pengar och därmed få kontroll över sina egna liv är faktiskt de här två sakerna: barnomsorg och äldrevård. För finns inte det så kommer kvinnor vara hänvisade till att ta hand om barn och gamla föräldrar. Antagligen makens gamla föräldrar också, om inte han har en syster som tar hand om dem.
Är du inte lite cynisk nu, Eva? Nä, faktiskt inte. Kan någon visa mig ett enda land i hela världen där det inte ser ut så?
Förutsättningen för barnomsorg och äldrevård är skatteintäkter. Jo, det är sant. Och förutsättningen för skatteintäkter är företag och tillväxt.
S vill på alla sätt göra det svårare för företag att anställa, särskilt unga personer. Mp vill inte ha tillväxt. Vad V vill vet jag inte riktigt, men så fort jag ser Jonas Sjöstedt på TV så misstänkliggör han företagare. Verkar inte som en bra förutsättning för jämställdhet, tycker jag.

Tänkte att vi skulle ha en Beyonce-låt här, men kom att tänka på den här. Vet inte riktigt varför, kanske är ångesten.

Jag blir så fruktansvärt arg...

... på vänstertyckare som antyder att nuvarande regering skulle göra gemensam sak med SD för att få fortsätta regera.
Nu senat i Aftonbladet, rakt ut bara. Fredrik Reinfeldts smutsiga valrörelse
Vem är det som är smutsig, undrar jag.
Sittande regering har gjort upp med Miljöpartiet om arbetskraftsinvandring och migrationspolitik för att SD inte skulle få inflytande i de frågorna. I Sverige hade facken tidigare veto om vilka som skulle få komma hit genom arbetskraftsinvandring. Den möjligheten har regeringen tagit bort. S vill återinföra den. (Det här är ämne för ett helt eget inlägg, men S tycker på allvar att facken är bättre än arbetsgivarna att bestämma vilka som ska få komma till Sverige och arbeta. Vem är det som är främlingsfientlig?)
Den som tittar på riksdagsdebatter, eller för den delen debatten i kommunfullmäktige i Sollefteå, vet att regeringen och oppositionen i Sollefteå (det är samma partier) är stenhårda i sin kritik av SD.
Jag tror inte att Karin Pettersson ens tror att ett samarbete mellan SD och regeringen skulle bli verkligt. Jag tror att hon bara skriver det för att smutsa ner. Och det är så fult!
Tror hon att Folkpartiets valarbetare skulle lägga en enda dag på kampanjande om vi trodde att regeringen skulle samarbeta med SD? Det tror inte jag.
Skulle Centerns väljare rösta på Centern om det var ett sådant samarbete som hägrade? Knappast.

Jag minns så väl hur det var efter förra valet. Hur vi som är engagerade i Allianspartierna knappt kunde glädjas över den historiska händelsen att en borgerlig regering fick sitta kvar. Det har aldrig hänt tidigare i Sveriges historia, men vi kunde inte vara glada, för det fanns en stor spottloska i glädjebägaren.
Skulle Birgitta Ohlsson, som är en av de mest drivande feministerna och HBTQ-aktivisterna i Sverige sätta sig i en regering med Jimmie Åkesson? Tillåt mig skratta!

Det finns säkert saker att kritisera regeringen för, särskilt om man är ledarskribent på en sossetidning. Men kritisera för något som är sant då! Hitta inte på en massa skit!

Min eftervalsanalys

Det är så många som har gjort eftervalsanalyser de senaste dagarna, så känner mig manad. Här kommer min:
Halva befolkningen röstade inte. Det är skandal. Men kanske något vi som politiker får ta på oss, att vi inte har lyckats förmedla varför EU har betydelse i människors liv, och även varför man inte ska tro på allt tok som sägs om EU. Jag lyssnade på en EU-korrespondent för ett tag sedan som sa att man skulle göra "Fredrik Reinfeldt-testet" varje gång man hör t ex. att EU vill förbjuda ditten eller datten. Byt ut EU mot Fredrik Reinfeldt och fundera, tror du på det här? Om inte, så stämmer det antagligen inte.

Men åter sitt själva analysen. SD fick nästan 10%. Betyder det att samhället är mer rasistiskt nu än för, säg 20 år sedan? Jag tror inte det. De där mätningarna som kommer från Göteborg varje år tyder på att det inte är så. Vad jag tror har hänt är att det har blivit mindre socialt accepterat att vara rasist, alltså vardagsrasist, så att de som är det känner sig utskuffade ur de vanliga partierna. För 20 år sedan röstade antagligen de är människorna på S eller M eller KD eller vad det nu är, och var ganska ostörda där, men nu tar alla andra partier så kraftigt avstånd från rasism till exempel att det inte finns något utrymme där.

För 20 år sedan bestod KD av öppet homofoba. Det vet jag att det var så, jag såg det med egna ögon. När vi åkte till Gospelfestival med Svenska kyrkans unga, för kanske exakt 20 år sedan gick min kompis Ann-Chatrin och jag förbi KDUs monter hand i hand, bara för att kolla om de skulle säga något. Det gjorde de, kan man lugnt säga. Vi fick höra hur äckliga vi var, om man säger så. Nu har vinden till ganska stor del vänt i KD. Vart ska de som vill hata bögar ta vägen? Till SD, så klart.

De som tycker att kvinnor inte är lika mycket värda och inte ska få bestämma över sina egna liv, de kunde nog leva i högsta välmåga i ganska många partier förut. Men nu, vart ska de bli av?

Så jag tror egentligen inte att det är ett hårdare, kallare samhälle vi lever i. Egentligen är det ett bättre samhälle, med mindre utrymme för dem som vill hata. Jag är inte säker på det här. Hoppas jag har rätt.

Alltså, jag vill absolut inte säga att det inte är ett problem att SD fick nästan 10%, det är ett jätteproblem! Men jag tror inte att det speglar ett kallare, hårdare samhälle. Inte bara i alla fall. Och det är ett jätteproblem att Nationella fronten fin 25 % i Frankrike. Och så vidare. Att de högerextrema får inflytande i EU är helt gräsligt, särskilt med tanke på vilket hästjobb som nu är genomfört med EUs flyktingpolitik och det. Tur att de är klara med första delen. Hoppas att detta inte sätter käppar i hjulen för andra delen, med lagliga vägar in i EU.

När argumenten inte biter....

Ja, jag har varit en dålig bloggare, men så är det ibland. Nu är EP-valrörelsen över och vi kan inte göra så mycket mer för det här valresultatet så det blir lite tid att tänka och skriva.

Min kamrat Tobias har de senaste dagarna dagarna funderat på hur man ska bemöta SD då vanliga argument med fakta och logik inte fungerar och man bara känner sig handfallen. Jag kan dela den frågan med Tobias, men jag tänker lite så här, SDs kärnväljare kommer antagligen inte rösta på till exempel Folkpartiet oavsett vad vi säger eller gör. Det handlar nog om att försöka minimera att fler röstar på dem. Och det bästa botemedlet mot det är att låta SD prata. På de debatter och grejer jag har varit på där SD har deltagit har åhörarna blivit immuna mot dem. Dels för att de har så dåliga företrädare lokalt. Alltså riktigt dåliga. Och dels för att folk inte gillar det de hör.

Vi behöver ju inte titta längre än den senaste månadens märkliga utspel av Kristina Winberg. Herre Guuuud! Alltså på riktigt. Folk som röstar på en människa som verkar som totalt inkompetent, på dem biter ingenting. Och det är inte dem vi kan övertyga. Det handlar om att göra dem synliga så att vanliga människor ska få höra vad de säger så att man inte kan slentrianrösta på dem. För jag tror inte att någon stor massa i Sverige är rasister eller misogyna, jag tror att de etablerade partierna inte lyckas måla upp en bild av vilket samhälle de vill ha. Då slentrianröstar man på det parti som faktiskt ålar upp en begriplig bild. De kanske inte gillar bilden så mycket, men det är i alla fall en bild.

Därför ska vi ta debatten, så ofta vi kan! Släpa ut trollen i solen så de spricker. Måla upp en begriplig bild av vilket samhälle vi vill ha. Så tror jag att vi stoppar SDs framfart. Jag hoppas att det funkar.