Film time!

Jag gillar att kolla på film, och gör det ganska mycket. Alltså normalmycket, inte som till exempel Åsa Samuelsson, men lagom mycket.
Men så för några år sedan började jag känna att det är något som fattas i många filmer.
KVINNOR!
När man ser på film kan man ju få för sig att kvinnor är i klar minoritet i världen, och även att de har en väldigt marginell betydelse för att historien ska gå framåt. Det finns extremt få filmer med många stora kvinnoroller i. I många filmer finns det i princip bara en kvinnoroll, och hon för definitivt inte handlingen framåt, finns mest med som ett sorts alibi för att det ju faktiskt finns kvinnor, och hjälten måste ju ha nån snygg en att bli kär i.
Och eventuellt behöver någon ha en mamma också.
Det blev inte många kvinnoroller av det...
Är det bara jag som känner så här? tänkte jag. Är det bara jag om är spytrött på filmer där bara män driver handlingen framåt, och kvinnor är bifigurer och mest ska se snygga ut?
Men så för ett år sedan ungefär såg jag den här filmen på Youtube.

Efter att man har blivit informerad om Bachdeltestet kan man aldrig se på film på samma sätt igen! Jag har berättat om det för några av killarna på jobbet. Det har öppnat deras ögon.
Det här är ju absolut inte något test på hur bra eller dålig en film är. Det är bara ett sätt att uppmärksamma att det finns så få kvinnor i film, och att de ofta inte driver handlingen framåt.

Jag hade tänkt skriva om det här idag ändå, men så idag hände något fantastiskt!
På kommunfullmäktige började jag prata med Thomas från Vänsterpartiet om feminism. Och det visade sig att hans dotter är en av dem som har arbetat fram A-märkningen av film som man kunde läsa om förra veckan! Om du inte läste om a-märkningen så står A för Approved, det vill säga filmen klarar Bachdeltestet. Det ska kunna användas av biografer, filmtidningar och så vidare som en konsumentupplysning typ: Titta här! En film som innehåller två kvinnor med namn som pratar med varandra, om något annat än män.
Att det över huvud taget behöver uppmärksammas är ju helt skruvat! Kvinnor utgör mer än halva jordens befolkning, och ändå är det brist på filmer där kvinnor har en egen roll, och inte bara som någons fru eller mamma.
När man väl tänker på det kommer man märka att även i böcker finns det himla mycket män.
Jag skulle ju så klart ha gett några filmtips på filmer som klarar testet, men jag kommer inte på någon.....
Jo det gör jag visst. Här kommer några filmer:
Djävulen bär Prada, Mona-Lisas leende, Legally blonde, Niceville.
Kom ihåg! Det här är inte en test på hur bra eller dålig en film är, men det hade ju varit piffigt om det fanns lika mycket kvinnor som män i filmer, för så är det ju i verkligheten.

Vad är en svensk?

Jag är svensk. Jag är född i Sverige, av svenska föräldrar. Jag har levt nästan hela mitt liv i Sverige. Jag ser ut som en svensk. Ingen skulle någonsin ta mig för något annat än..... en svensk.
Men jag har en sak att bekänna. Det finns en grej som jag aldrig har gjort, som tydligen är helt avgörande för om man är svensk eller inte.
Jag har aldrig firat en skolavslutning i kyrkan. Gaaaaaahhhh! Ni måste ju vara totalt chockade. Hur kan jag aldrig ha gjort detta, det svenskaste av svenska? Vi firade skolavlutningen på skolgården om det var fint väder och i gymnastiksalen om det regnade. (men det gjorde det aldrig på den tiden.) Det finns säkert massvis med människor som aldrig har firat en skolavslutning i kyrkan, så jag förstår inte varför det är så fruktansvärt viktigt. Det är inte det som avgör om man är svensk eller inte.
Och vi som inte firade skolavlutningarna i kyrkan, hur gick det för oss? Det blev folk av oss ändå.

En annan sak som verkar vara väldigt viktig för en del, är rätten att säga negerboll. Varför är det så viktigt?
Det är om att folk blir berövade hela sin barndom eller någonting om de inte får kalla det lilla bakverket (är det ens ett bakverk? Det är ju som en smet som man gör bollar av) för negerboll.
"Men det hette så när jag var liten, och det var ingenting negativt med det!"
Ja, men när du var liten var det tillåtet med barnaga och våldtäkt inom äktenskapet var inte ens ett brott. Det är inte en tid vi vill ha tillbaka.
Och så länge jag kan minnas, skulle gissa att det rör sig om 30 år ungefär, så har de alternativa namnen Chokladboll eller kokosboll fungerat utmärkt. Ingen missförstår en om man säger det. Det är säkert. Prova! Du kommer inte få en dammsugare på caféet om du ber om en kokosboll.
Jag vet, av förklarliga skäl, inte hur kränkande det är om någon säger neger, och det vet inte de som slåss för rätten att säga negerboll heller. Hur kan vi då säga att det inte är kränkande? Det är som att säga till någon som blir mobbad att "de skojar ju bara". Eller till en liten flicka som blir slagen av en pojke att "han är ju kär i dig".
Som liberal tänker jag att min frihet sträcker sig tills den inkräktar på någon annans frihet. Om det gör att det känns bättre för någon annan, är det då en jätteuppoffring för mig att säga chokladboll? Nä, jag tror att jag kan hantera det.

Dinosaurer vandrar på jorden

Det är sant! Vi trodde att de var utdöda, men de lever och frodas.

För ett tag sen var jag på ett politiskt möte där folk från olika partier var med. Innan mötet började så satt vi och småpratade sådär som man gör med folk man inte känner jätteväl, men ändå tillräckligt väl för att samtalen ska flyta på.
Och då hör jag det! En man drar ett "om kvinnan är borta från spisen är hon på rymmen"-skämt. Vad fasen? Innan förmiddagsfikat... Ska man behöva stå ut med sånt?
Nån annan av gubbarna hakade på.
Jag kände lite grann att jag borde säga nånting, men jag blev så förvånad över att se dinosaurer ute och röra på sig, så jag kom mig inte för...
Några frågor som man kan ställa sig här är:
Tycker de på riktigt att de här "skämten" är roliga?
Tror de att de är lite fräna som som vågar vara mansgrisar (eller dinosaurer)?
Tycker de att det är ett trevligt sätt att bete sig när det finns kvinnor med?

Alltså om folk vill vara dinosaurer i sitt eget hem, typ när de sitter i bastun med grabbarna, ja men var det, då. Alltså inte bra men vad fasen... Men när man representerar sitt parti och sina väljare, vill man vara en dinosaur då? Jag skulle hoppas att man inte vill det. Men det är tydligen fel.

Jag tänker inte säga mer om partitillhörigheten på dinosaurerna än att de inte tillhör Folkpartiet.
De måste ju förstå själva att de framstår som idioter? Och nästa fundering... Finns det inte bättre representanter i partierna än så här? I så fall har vi ett demokratiskt problem. Faktiskt.

En Norgehistoria pt2

Som en liten fortsättning på Solveig Horne. Hon har ju visserligen tagit tillbaka uttalandet om att tjejerna är lika mycket ansvariga som killarna vid våldtäkt, hon sa det för två år sedan. Då var hon 42 år, och en tillräckligt ansedd politiker för att hon två år senare kan inneha en ministerpost. Hon var ju inte en 14-årig kille eller nått. (Inte för att jag tycker att 14-åriga killar är korkade!)
Men hur som helst, ligger inte tanken att kvinnor har ett ansvar om de blir våldtagna väldigt nära hela hederstanken, och att kvinnor måste ta ansvar för att män inte lockas att göra dumma saker? Är det inte därför vissa kulturer förespråkar att kvinnor har täckt hår? Det gör både delar av judendomen, islam och kristenheten. Det är inte särskilt länge sedan kvinnor i Sverige inte fick gå ut utan täckt hår. 

Man skulle ju kunna tro att det är precis den synen hon är emot när hon gör det här uttalandet:

• ”Medan halva regeringen jobbar för jämställdhet jobbar den andra halvan med att hämta män från medeltida kulturer till Norge. Resultatet gynnar definitivt inte norska kvinnor” sade hon till Stavanger Aftenblad i november 2009.

Men nej, det visar sig att hon tycker att kvinnor har ett eget ansvar att inte försätta sig i situationer då de blir våldtagna. Jag undrar vem det är som är medeltida.

Ursäkta att jag tjatar om detta, men jag blir så himla arg! 

Om du, liksom jag, blir arg kan du lugna nerverna och lyssna på P1s Lördagsintervju med en riktig jämställdhetsminister. 

Lördagsintervjun med Maria Arnholm

En norgehistoria

....men den är inte särskilt rolig. Faktiskt.

Norge har fått en ny jämställdhetsminister. Det hade ju kunnat vara en rolig historia, det var ju helt fantastiskt roligt när Sverige fick sin nya jämställdhetsminister Maria Arnholm.
Men Norge har fått Solveig Horne, Framsskrittspartiet. Hon har kläckt ur sig en och annan dumhet, kan man ju säga.
Till exempel att tjejer har ett eget ansvar om de blir våldtagna. De skulle, enligt Horne, inte ha försatt sig i den situationen. VILKEN SITUATION DÅ?????
Kanske till exempel att gå på fest, inte vet jag. Det kommer ju bli tråkiga fester i Norge framöver, om det bara blir fester med killar på. Men det kanske man får ta. Jag tänker lite på den här gamla reklamen.

Kanske ska tjejer inte heller gå ut. Eller leva med någon, för det är ju faktiskt inom förhållanden som de flesta våldtäkter sker. Kanske ska tjejer inte heller gå klädda i någonting annat än skoteroverall. Dessvärre finns det säkert de som tänder på skoteroverall också, så det kanske inte är någon garanti för att inte bli våldtagen. 

Det måste ju för tusan ha funnits någon annan att välja på att sätta som just jämställdhetsminister? Nej? Det kanske hade varit bättre utan. 

Solveig Horne har också twittrat att hon tycker att det kanske inte är så bra att man läser sagor om homosexuella för små barn på till exempel förskolor. 

Det norska språket är ju av en så komisk natur, så det står i norska tidningar att hon inte tycker man ska läsa homoäventyr för små barn. Och det kan jag ju hålla med om. Men å andra sidan tycker jag inte att man ska läsa om heteroäventyr för små barn heller. 

Men man kan ju tänka sig att det i många barngrupper finns något barn som har två mammor eller två pappor. Då är det väl helt naturligt att läsa homoäventyr för barnen? Och även om det inte gör det, vad skulle kunna hända med barnen om man läser homoäventyr för dem? Alltså på riktigt? 

Skulle de kunna bli öppnare för det annorlunda och mer demokratiskt lagda? Ja, kanske... Vore det så illa?

Varför ska man pressa in barn ännu längre i de normer som redan omger dem på alla sidor? Jag förstår inte ens vad problemet är. 

Den här cirkulerade för ett tag sen på Facebook. Svårare behöver det väl inte vara? 

I’ve been forced to explain homosexuality to my kids (aged 3 and 4) because their uncle is gay. This incredibly difficult and traumatic experience went as follows:

Child: Why does Uncle Bob go everywhere with Pete?
Me: Because they’re in love, just like Mummy and Daddy are.
Child: Oh. Can I have a biscuit?

We’re all scarred for life. Scarred, I tell you.

Vad är det som händer?

Jag har sett och hört på nätet och IRL att mina vänner och bekanta har kompisar på Facebook och även i det riktiga livet som säger rasistiska och homofoba dumheter. Jag har varit ganska förskonad från sånt. Eller typ helt.
Men de sista veckorna har något hänt. Helt plötsligt dyker det upp en massa mer eller mindre underliga kommentarer i mitt facebookflöde. Vad är det som händer? Är det helt plötsligt mer socialt accepterat att uttrycka sig rasistiskt? Jag tänker att Facebook är ett sätt att visa upp vem man vill framstå som. Vill folk helt plötsligt framstå som en bigott homofob? I så fall, varför?

Jag tycker att vi kan enas om vad som är viktigt och inte viktigt för att man ska gilla en människa.

Det här är det viktiga: Om den är rolig. Om den är snäll. Om den tycker om hundar. Om den lagar god mat. Om den är bra på sällskapsspel. Om den följer med på bio. Om den är tyst på bion och inte sitter och prasslar med godispåsen. Om den hjälper en men olika grejer. Om den kan be om hjälp.

Vad som inte är viktigt: Om den är rödhårig. Var den kommer ifrån. Om den är dålig på att stava. Om den har en annan religion än vad jag har, såvida den inte använder religionen som skydd för att få tycka dumma saker. Vem den är kär i. Om den är lång eller kort.

Visst är det väl så? Det som spelar roll är egenskaper som man kan råda över. Det som inte spelar roll är det man inte kan råda över. Eller har jag missat något?

Och framför allt, har jag missat varför folk tydligen helt plötsligt tycker att det är okej att uttrycka att det som inte är viktigt är viktigt. För mig är det lite som att skriva på Facebook att man inte tycker om rödhåriga. Vem skulle göra det?

Lite omotiverad nakenhet...

Det här är mig veterligen den enda musikvideon med en omotiverat naken man. Ni ska veta att det är inte helt enkelt att dela den från Youtube. Innan man ens får titta på den får man klicka på en knapp för att visa att man har förstått att det är material olämpligt för barn. Det är sant! På riktigt! Ni får ju se själva.  Hur många musikvideos men mer eller mindre nakna kvinnor har vi inte sett? Har det någonsin varit några spärrar för att se dem?

Jag gick igång lite när jag skrev inlägget igår, därav detta underliga inlägg. 

Kvinnliga förebilder

Det här är absolut ingen originell tanke, det är många som varit inne på samma tema förut, men jag tänker skriva om det ändå. Och jag får det. Haha!
Varför måste kvinnliga artister vara förebilder? Eller snarare, varför ställer vi inte samma krav på manliga artister?
Just nu tänker jag så klart på Miley Cyrus. Men före henne har det varit Britney Spears och Christina Aguilera. Disneyprinsessor som växer upp och vill sluta vara småflickor. Då blir det ett jäkla liv.
Jag har bara hört Wrecking ball med Miley på radion innan, och tycker att den är sjukt bra. Alltså riktigt riktigt bra, så jag var tvungen att kolla in videon nu för att ha sett den.
Okej, det förekommer kanske viss omotiverad nakenhet. Men vad fasen?!
Miley ska tydligen inte vara en bra förebild och de som har henne som idol är småflickor. Men vet ni? De som växte upp med Hanna Montana växer också upp! De vill inte se en Disneyprinsessa längre. De vill se en tjej som sjunger en riktigt bra låt och gör in egen grej.
För varför måste det vara att vara en bra förebild för tjejer att klä sig som en mormon och knipa ihop knäna? Varför kan en bra kvinnlig förebild inte ha en egen sexualitet?
Och nästa fråga, varför ställs inte samma krav på manliga artister? Ta till exempel Kayne West. Som stormade upp på scenen när Taylor Swift hade fått pris för bästa video och sa att hon inte förtjänade priset. Han blev ju hånad och utslängd i kylan ett tag, men ingen sa att han var en dålig förebild! Han är ju naturligtvis en dålig förebild. Så, nu har jag sagt det! Men det är liksom ingen som kräver det av honom. Varför?
Och om vi väl är inne på Kayne och Taylor Swift... Okej Taylor har haft många pojkvänner, men hon behöver väl inte vara en slampa för det? Om jag hade chansen att ha en flirt med Jake Gyllenhaal så skulle jag också ta den. Om det så bara varade i några veckor. Vem kan klandra henne? Men ändå så tycker folk att Taylor är en slampa. Titta på John Mayer. Där har vi en riktig slampa. Men ingen ställer några krav på honom om monogami.
Har vi inte kommit längre? Kvinnor ska hålla på sig och vara bra förebilder, och att vara en bra kvinna är i princip att vara en nunna, om än snygg.
Män kan bete sig hur som helst och ligga runt bäst de vill, ingen förväntar sig av dem att vara förebilder. Och ändå tycker jag att det är ganska tydligt att det behövs manliga förebilder i samhället.

Jag avslutar med min favoritslampa Taylor.

Did you give the world some love today, babe?

Det kanske inte är varje dag man ger världen så mycket kärlek, men jag kan inte riktigt förstå hur man kan orka lägga energi på att hata. Och särskilt inte att hata människor man inte känner. Hur ids man ens?!
Det är några saker som har hänt den här veckan som har ruskat om mig, och där jag känner att man kanske faktiskt måste välja att ge världen lite kärlek varje dag.
Den första saken är att Ryssland har ställt in alla adoptioner till Sverige för att man inte har ett avtal om att ryska barn inte skall hamna hos homosexuella föräldrar. Det har fått till följd att tretton barnhemsbarn, som redan har träffat sina tilltänkta föräldrar får stanna på barnhemmen i Ryssland. Det är så hjärtskärande att jag finner inga ord. För alla oss som läste Rasmus på luffen när vi var små, tror jag att bilden av barnhemsbarn som väntar och hoppas på en riktig familj att få komma till är tydlig. Den är det för mig i alla fall. Det här är inga små barn, de är tillräckligt stora för att förstå vad som händer, men jag tror inte att de kan förstå varför de inte får komma hem till de föräldrar som de har fått träffa. Jag skulle vilja formulera det här på något fint och klokt sätt, men det går faktiskt inte. Det är bara så för jävligt.
Hur kan man bara bestämma sig för att viss kärlek är sämre och inte lika mycket värd som annan kärlek. Och hur väljer man det? Borde inte att kärlek där man faktiskt är snälla mot varandra och har det bra ihop vara lika mycket värd? De förhållanden man ska motarbeta är väl de där folk inte mår bra, där det kanske förekommer psykisk eller psykisk misshandel. Om det lades ner lika mycket energi på att motarbeta det som det läggs på att motarbeta samkönade förhållanden välden över då tror jag att vi skulle komma ganska långt.

En annan sak som har hänt den här veckan är den stora båtkatastrofen i Italien där hundratals flyktingar drunknade i Medelhavet. Femhundra flyktingar hade tryckt ihop sig på en båt, antagligen efter att ha gett människosmugglare massa pengar, och båten fattar eld ute på havet. Vilken desperation var det som fick dem att fly? Vad hade de råkat ut för för att ge sig ut på en så riskfylld resa? Och så finns det människor som tycker att vi inte ska ta emot flyktingar. Vi, som är ett av världens rikaste länder, där alla barn får gå i skola och där dessa barn får lagad mat i skolan varje dag, vi ska inte ta emot dessa flyktingar som flyr för sina liv i total desperation. Klart att de har hört talas om att flyktingfartyg förliser på Medelhavet, för det är verkligen inte första gången det händer och ändå  gör de det. De har inget annat val. Dem ska vi inte ta emot?


Den sista saken jag vill ta upp är att jag läste den här artikeln. Jag läste den när jag satt på jobbet. Det skulle jag inte ha gjort.
De våldtagnas lidande får inte vara förgäves
Och så finns det människor som tycker att Sverige inte ska ge bistånd till andra länder. För att vi har våra egna problem att ta hand om.
Naturligtvis finns det problem i Sverige också. Men nivån av lidande är kopiöst olika. Och varför ska vi göra skillnad på människor? Om vi på något vis kan hjälpa människor som lider så spelar det väl ingen roll om de bor i Sverige, Kongo eller Afghanistan? Det viktiga måste väl vara att vi väljer kärleken till medmänniskorna? Och inte bara de medmänniskor som liknar oss själva utan alla människor. För om vi nu tycker att alla människor är lika mycket värda, och de flesta av oss tycker ju det på en direkt fråga, så får ju det konsekvenser. Det betyder att vi har lika mycket ansvar för en våldtagen kvinna i Kongo som för båtflyktingar och ryska barnhemsbarn.

Vi måste ge bistånd som går till kvinnors utbildning. Vi måste ordna lagliga vägar in i Europa så att flyktingar inte är hänvisade till människosmugglare. Och vi måste se att HBT-rättigheter är mänskliga rättigheter, även i Ryssland.
Vi måste välja kärleken. Varje dag.
Nu blev jag lite så där högtravande och präktig som jag kan störa mig på att andra är ibland. Jag ber om ursäkt för det. Ha överseende. Men det är faktiskt viktigt.