Who run the world?

Girls!!

Dags igen för ett av mina favoritämnen, populärkultur.
Eminem har släppt en ny låt. Det börjar ju vara några veckor sedan, så den är kanske inte så ny egentligen. Å andra sidan har han släppt i princip samma låt en eller två, kanske tre, gånger förut så det finns ju fler sätt den inte är så ny på.
Men så verkar det ju funka för många manliga artister, de kan släppa samma låt om och om igen, men blir hyllade ändå.
Kvinnliga artister däremot, de gör nya saker. De utvecklar sig själva och hela musikindustrin och tillför något nytt. Naturligtvis tänker jag på Beyoncé, men det går att hitta så många andra exempel. Taylor Swift, så klart. Katy Perry. Rihanna. Jag är inget fan av Rihanna, men jag märker ju att hon gör nya saker i alla fall.

Jag är så trött på män som tycker att de har en självklar rätt att stå i alltings centrum. Förra veckan offentliggjordes vilka artister som nominerades till Grammis och P3 Guld. Till dem hörde inte Ken Ring. En vettig människa hade tänkt att Nähä, det var väl inte mitt år i år. Men inte Ken, inte. Han tycker att han har rätt att bli nominerad, och att till exempel Lilla Namo inte har det. Jag tycker att Lilla Namo är jättebra. Höj volymen var förra vinterns ultimata åka-bil-låt. Jag kommer i kontakt med min inre hiphopare när jag hör den. Och den sitter väääldigt långt in. Jag lyssnar ju nästan bara på P3, och får all min info om ny musik därifrån, men av det jag hör där görs den nya braiga musiken i Sverige av tjejer. Lilla Namo, Syster Sol och Linda Pira är mina favoriter. Alltså, det här är ju inte min genre alls, men jag gillar det.

Om du inte har läst om fatta-projektet så kan du alltid googla det, himla bra initiativ av cool, starka tjejer.

Känn din inre hiphopare!

Vad ska jag hitta på för lockande rubrik...

...när jag ska skriva om dagens kommunfullmäktige?
Kommunfullmäktige är inte direkt månadens tilldragelse, men idag måste jag faktiskt skriva om det ändå. Ibland häpnar man ju! Och nu är det ett sådant tillfälle. På temat Vad är det egentligen som är viktigt här i världen? Och varför är det viktigt just nu?
Så här var det: Barn och skolnämnden hade ansökt om mer pengar för att kunna lägga på gymnasieskolan. Vi har i kommunen en ungdomsarbetslöshet på 29%. EU har uppmärksammat den höga ungdomsarbetslösheten i Västernorrland och Jämtland och satt in stödpengar. Sollefteå kommun toppar ligan i Jämtland och Västernorrland. DET ÄR PÅ GRUND AV OSS SOM EU SÄTTER IN EXTRA PENGAR!!! Som om vi vore Grekland eller Portugal...
Okej, det är bakgrunden.
I den situationen så ber barn och skolnämnden om mer pengar. Man kan ju säga så här: Det behövs. Socialdemokraterna säger nej.
Kerstin Franzén, (M) som annars är en ganska hård kvinna, håller ett känslosamt inlägg om situationen på våra skolor. Och att det är de elever som behöver extra stöd som kommer i kläm. Så är det ju alltid, så klart. De elever som har lätt för sig och har engagerade föräldrar klarar sig alltid.
Socialdemokraterna säger fortfarande nej.Det skulle spräcka budgetresultatet.
Leif Östberg (Fp) säger att det kanske är viktigare med en fungerande skola än att uppnå budgetresultaten.
Socialdemokraterna säger nej.
När vi hade budgetdebatt för några månader sedan så föreslog Alliansen att vi skulle sälja av lite av den kommunala skogen för att kunna lägga pengarna på att få ordning på skolan. Det sa socialdemokraterna nej till.
Om man vore lite konspiratoriskt lagd skulle man kunna tro att de faktiskt inte vill att barnen och ungdomarna ska lyckas i skolan, för att sedan kunna skylla det på regeringen. Men så kan det väl ändå inte vara?
Till saken hör att skolorna i Sollefteå genomförde det så kallade Mattelyftet för två år sedan. Det var regeringen som satsade pengar på att vidareutbilda mattelärare. Det gjorde vi alltså här. Och det fick ju resultat! Mattekunskaperna hos eleverna ökade. Så vi har ju sett på ett väldigt konkret sätt att det lönar sig att satsa pengar på skolan. Ändå säger socialdemokraterna nej till att ge barn- och skolnämnden de pengar som de har ansökt om. De har gjort en del underliga investeringar genom åren, som till exempel att bygga ett badhus. Kostnaderna för det låg helt utanför budget. Men nu, när barn- och skolnämnden vill lägga pengar på gymnasieskolan, då blir det helt plötsligt världens viktigaste grej att hålla budget. VARFÖR?

Idag kom julstämningen

Idag hade Kultur- utbildnings och fritidsnämnden sitt sista sammanträde för året. Nej, vi kommer ha ett extramöte på måndag, men det gills inte riktigt.
Vi träffades i alla fall på Ådalsbyn, hembygdsgården i Sollefteå. När jag kom dit var det fortfarande ganska mörkt, men fram till den lilla röda stugan där vi höll till lyste en gång av marschaller, och snön låg vit. Där inne sprakade en brasa. Vi fick skinkmacka med senap och äppelmos till förmiddagsfika. Kulturskolechefen och en sånglärare kom och sjöng julsånger för oss. Jag börjar alltid gråta lite av julsångerna om Betlehem, så jag tittade ut genom fönstret. Då hoppade ett rådjur förbi.
Det låter ju som att vi hade världens mysigaste dag, och det var det väl på sätt och vis, men vi hade en del tunga saker uppe. Faktiskt!

The ultimate Christmas gråtlåt.

Det viktigaste av allt.....

....rösta på ett demokratiskt parti!

Det är Marit Paulsens budskap inför Europaparlamentsvalet. Vi fick chansen att träffa henne när vi besökte Bryssel. Hon säger att hon är ledsen att behöva säga det, men att hon ska försöka få så många partier runt om i Europa som möjligt att ha samma budskap. Rösta på ett demokratiskt parti!
De högerextrema i Europa mobiliserar och inte ens på 30-talet fanns det så många högerextrema partier i olika politiska församlingar. De håller på att försöka bilda en partigrupp i Europaparlamentet. Om de lyckas med det innebär det att de får pengar och personal. Det finns redan högerextrema i EP, men hittills har de inte lyckats enas, så de har inte haft något reellt inflytande.
Jag tror att det absolut viktigaste vi har att göra som politiker både i kommuner, i Sverige och i Europa är att hålla de odemokratiska partierna borta från makt.

Marit Paulsen vet vad det handlar om: Vår rätt att vara och välja, inte att tvingas. 

Och så en fin bild från Bryssel.

Första advent

Idag är första advent, och även dagen då jag åker till Bryssel. Ha en fin första advent. 

Hundar och katter

Det här är kanske ett konstigt inlägg, men det är något jag verkligen har starka känslor runt, så jag vill skriva om det ändå.
Jag älskar ju katter och hundar och kollar på Djurakuten på tv så fort jag har chansen. Det är en sak jag inte kan begripa för mitt liv, och det är varför man avlar fram katter och hundar som är helt opraktiska. Perserkatter, bulldoggar, mopsar.... alla har de så korta nosar så de har svårt att andas. En idealisk perserkatt har nosen nästan högre upp än ögonen. Mopsar och bulldoggar har så stora huvuden att de oftast inte kan föda själva utan man måste plocka ut valparna med kejsarsnitt.
För att vi tycker att de är gulliga så! De är ju jättegulliga. Det tycker jag också. Inte perserkatter, kanske, men mopsar och bulldoggar.
När man köper sådana här husdjur understödjer man en industri som faktiskt inte är juste. I vart och vartannat avsnitt av Djurakuten (jag har sett det i verkligheten också, tv är inte min enda källa) kommer det in franska bulldoggar och ska operera luftvägarna. Åter igen: För att vi tycker att de är gulliga!
Klart att inte alla människor behöver ha en beagle, och även om man har det finns det inga garantier att den är frisk, men jag tycker på något vis att man har ett ansvar att försöka hålla sig till raser som har så lite sjukdomar och problem som möjligt. Och det är klart att om en ras blir populär så kommer det fler oseriösa uppfödare. Men jag förstår ändå inte att man vill ha en hund eller katt som antagligen kommer ha problem och som man antagligen kommer behöva ha klippkort hos veterinären för. 
Ja, jag kanske moraliserar. Alla gör ju som de vill, så klart. Men så känner jag.

Buffy hjälper Newton att tvätta öronen

Bara så att ni vet....

så åker jag till Bryssel på söndag!
Ja, jag antar att det är ett antal som läser bloggen mellan varven som också åker till Bryssel på söndag eftersom det är Folkpartiet Sundsvall som ordnar resan. Men det ska i alla fall bli riktigt kul. Vi ska titta på Parlamentet.

Och äta sånna här. 

Fler män där barnen är, fler kvinnor där makten finns....

Insåg idag att jag har skrivit två texter om delad föräldraförsäkring på sista tiden, men ingenting här... Så konstigt! Den första texten var till mitt anförande på Folkpartiet Västernorrlands minilandsmöte, alltså där vi går igenom motionerna inför landsmötet för att veta hur vi ska ställa oss i olika frågor. Den andra texten var till en motion i kommunfullmäktige. Så här kommer en sammanfattning av dessa två texter. Det är alltså två texter som har blivit en och därför blir texten kanske lite märklig. Men ha överseende med det.

Sverige har världens generösaste föräldraförsäkring, på gott och ont. På gott - att föräldrar har möjlighet att vara hemma med sina barn, att det går att kombinera familjeliv och yrkesliv för både män och kvinnor och naturligtvis att barnen får knyta an till sina föräldrar.

Nackdelen med den långa föräldraförsäkringen är att kvinnor, i den ålder då arbetsliv och karriär ofta tar fart, kan vara hemma med barn i flera år, och bara gästspela på arbetsplatsen.

Under 2012 tog kvinnor ut 76,3 procent av föräldradragarna och män 23,7 procent. Den som har tagit ut flest föräldradagar fortsätter även i större utsträckning att VABa och arbeta deltid.

Den stora skillnaden i mäns och kvinnors livsinkomst grundläggs under småbarnsåren. Även jag, som inte har några barn, drabbas av lägre lön och sämre möjligheter i arbetslivet. Detta kallas för statisk diskriminering. 

Folkpartiet Liberalerna anser att ett jämnare uttag av föräldradagarna gynnar kvinnors möjlighet till makt och inflytande i samhället och även deras ekonomiska frihet

Även män förlorar på det ojämna uttaget av föräldradagar. Det mest uppenbara är så klart att de förlorar i kontakten med sina barn, något som kan vara svårt att ta igen senare. Men en annan nackdel som män har av det låga uttaget är att de i vårdnadstvister oftare förlorar vårdnaden om barnen.

Inom många partier pågår debatten om att lagstifta om fler dagar vikta åt den ena föräldern. En tvådelning, en tredelad föräldraförsäkring, en till ”pappamånad”... förslagen är många.

Det vore så klart önskvärt att kunna undvika en lagstiftning om detta, men jag tror att lagstiftning är en tidsfråga om inte utvecklingen mot ett mer jämnt uttag av föräldradragarna ökar drastiskt.

En oväntad bieffekt man fick på Island när man införde tredelad föräldraförsäkring var att våld i nära relationer minskade. Det finns bara fördelar med jämnare uttag av föräldradagar.

Om vi öronmärker en tredje månad för respektive förälder, och den ena föräldern väljer att inte ta ut en enda dag av föräldraförsäkringen, så vore Sverige fortfarande världsunikt med 15 månader. Det finns faktiskt ingen naturlag som säger att 18 månader är rätt längd på hur länge man ska kunna vara hemma när barnen är små. Som sagt, vi är det enda landet i världen som har det så, och det blir ju folk av människor i andra länder också. 

Och vet ni vad jag blir beklämd när jag hör?

Ska man tvinga papporna att vara hemma? 

För tusan! De har ju skaffat barnen. De borde väl rimligen vilja vara hemma med dem. 

Förut tyckte jag att om man skaffar barn med någon som inte vill vara hemma får man banne mig skylla sig själv, men jag har fått en lite mer nyanserad syn på det.  

Politisk baksmälla...

Har börjat återgå till normaltillstånd efter landsmötet.
För den som aldrig varit på ett landsmöte (eller kongress, stämma, landsdagar, kalla det vad som passar just dig) så går det nästan inte att beskriva.
Det är massiv trötthet blandad med eufori. Nya allianser och tillfälliga samarbeten uppstår. Gamla vänskaper sätts på prov. Små frågor blir helt plötsligt de viktigaste i världen. Stora frågor blir ännu större. Och så glädjen att återse vänner som är spridda över landet. Stoltheten man känner när de säger så kloka saker, och faktiskt förändrar den politik som Folkpartiet skall föra, till det bättre. Stödet man upplever från dem när man själv är uppe i talarstolen.
Nu när jag har börjat landa och sortera intrycken så kan jag se tillbaka på några små och stora segrar.
En liten och personlig seger att att vi har strukit litterär kanon ur partiprogrammet. Äntligen! säger jag. Det viktiga kan ju inte vara vad barn och ungdomar läser utan att de läser. Och som jag sa på landsmötet, skräplitteratur kan vara inkörsporten till ett tyngre litteraturmissbruk.
Det som är en större vinst, som är viktigt på riktigt, alltså jätteviktigt, är att folkpartiet skall arbeta för att barn som är födda i Sverige skall kunna bli svenska medborgare. Det är helt fantastiskt! Tror inte att jag är ensam om att vilja gråta när man hör om barn som är födda här, som inte känner till något annat liv än det i Sverige, som inte har något annat språk än svenska, helt plötsligt ska utvisas. Det är inte okej. Just då var jag mer exalterad över att vi antog samtyckeslagstiftningen. Det är ju naturligtvis stort och rätt och bra på alla vis, men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det största och viktigaste beslutet vi tog på fyra dagar är att barn som är födda här inte skall kunna utvisas.
Och du som eventuellt tänker: finns det inte risk att kvinnor kommer hit och föder barn bara för att få stanna i Sverige? Hörru! De tankarna känns ungefär lika fräscha som när Göran Persson var emot EUs östutvidgning på grund av risken för social turism.
Ja, vi antog även samtyckeslagstiftningen. Det är en seger för alla kvinnor. Och alla män också. Det är en seger, helt enkelt. Det viktiga vid en våldtäkt kan inte vara hur mycket offret skrek och slogs för att komma undan. Det viktiga måste vara vad förövaren gjorde för att ta reda på om offret var med på det eller ej.

Och så ska jag avsluta med lite egoboost. Det här fotot är visserligen inte från landsmötet, utan från igår. Men både Marie Melsom och Maria Arnholm var med på landsmötet, så det gills.

På väg mot landsmötet

Jag har varit lite trött, oinspirerad och utarbetad, så därför ha jag inte skrivit på ett tag. Så nu blir det ett kort litet inlägg. Imorgon bitti åker jag ner till Västerås för att delta i Folkpartiets landsmöte. I år är jag inte ombud utan observatör för Liberala kvinnor, men jag hoppas på att få gå in som ersättare under något förhandlingspass. Vi får se.
Jag vet att det kommer vara slut på oinspirerad efter dessa dagar, då några av mina mest inspirerande vänner kommer att vara där.
Måste packa nu. Till er jag möter i Västerås: Vi ses imorgon.
Till eventuella andra läsare:  Tjing tjing!

En tårta i trynet på Jimmie Åkesson

Jimmie Åkesson har blivit tårtad idag när han signerade sin bok. De flesta dagar skulle jag tycka att det var jättekomiskt. Men inte idag.
För i går natt fick en sverigedemokrat sin bil sprängd och saker klottrade på sitt hus. Och även en annan medlem i partiet har blivit hotad.
Det är aldrig okej att hota eller utsätta någon för våld. Oavsett hur dum den är. Och de är dumma! De är nått så in i helvete dumma, men det ursäktar inte att spränga deras bilar. Faktiskt.
Och just nu är det sverigedemokrater som det är okej att tårta. Imorgon kanske det är folkpartister. Man vet aldrig. Skulle jag tycka att det var jättekul om Jan Björklund blev tårtad? Eller Birgitta Ohlsson? Nä, verkligen inte. Då kan jag ju i rimlighetens namn inte tycka att det är roligt att Jimmie blir tårtad heller.
Jag är på riktigt rädd för att SD ska få mer inflytande i Sverige. För deras syn på invandrare. För deras syn på kvinnor. För att de är drivna av hat mot allting som de tycker inte passar in. När Jimmie Åkesson säger att Erik Ullenhag är vad som är fel med Sverige är jag sjukt stolt över att höra till samma parti som Erik Ullenhag.
Men om vi tror på demokratin måste vi spela efter demokratins spelregler. Vi, alla, som är emot främlingsfientlighet måste göra det! Vi måste bemöta intoleransen med tolerans, inte sprängda bilar och tårta. Och om vi ska bemöta den med tårta så kanske vi ska gå till en flyktingförläggning och bjuda på tårta snarare än kasta den i ansiktet på våra meningsmotståndare.
Det parti vars företrädare är mest utsatta för hot och våld är SD. Det gör mig förbannad. Att politiker över huvud taget blir utsatta för hot och våld gör mig förbannad, men faktiskt gör det mig lite extra förbannad när SD-politiker blir det. De är ett riksdagsparti nu. De är representerade i kommunfullmäktige och landsting över hela landet. Men när de blir utsatta för hot och våld så kan de fortsätta att spela ut underdog-kortet. Tvinga dem att ta ansvar istället! Granska vad de har åstadkommit i kommunerna! Räkna hur många gånger de är uppe och pratar i debatten i fullmäktige. Skriv debattartiklar om det. Det är rätt sätt att bemöta dem. Så ska vi visa vilket dåligt parti de faktiskt är. Inte genom att tårta deras partiledare. Inte genom att spränga deras bilar.
Vi ska inte göra dem till underdogs, för det är det de vill vara. Spela inte med i det spelet.

Film time!

Jag gillar att kolla på film, och gör det ganska mycket. Alltså normalmycket, inte som till exempel Åsa Samuelsson, men lagom mycket.
Men så för några år sedan började jag känna att det är något som fattas i många filmer.
KVINNOR!
När man ser på film kan man ju få för sig att kvinnor är i klar minoritet i världen, och även att de har en väldigt marginell betydelse för att historien ska gå framåt. Det finns extremt få filmer med många stora kvinnoroller i. I många filmer finns det i princip bara en kvinnoroll, och hon för definitivt inte handlingen framåt, finns mest med som ett sorts alibi för att det ju faktiskt finns kvinnor, och hjälten måste ju ha nån snygg en att bli kär i.
Och eventuellt behöver någon ha en mamma också.
Det blev inte många kvinnoroller av det...
Är det bara jag som känner så här? tänkte jag. Är det bara jag om är spytrött på filmer där bara män driver handlingen framåt, och kvinnor är bifigurer och mest ska se snygga ut?
Men så för ett år sedan ungefär såg jag den här filmen på Youtube.

Efter att man har blivit informerad om Bachdeltestet kan man aldrig se på film på samma sätt igen! Jag har berättat om det för några av killarna på jobbet. Det har öppnat deras ögon.
Det här är ju absolut inte något test på hur bra eller dålig en film är. Det är bara ett sätt att uppmärksamma att det finns så få kvinnor i film, och att de ofta inte driver handlingen framåt.

Jag hade tänkt skriva om det här idag ändå, men så idag hände något fantastiskt!
På kommunfullmäktige började jag prata med Thomas från Vänsterpartiet om feminism. Och det visade sig att hans dotter är en av dem som har arbetat fram A-märkningen av film som man kunde läsa om förra veckan! Om du inte läste om a-märkningen så står A för Approved, det vill säga filmen klarar Bachdeltestet. Det ska kunna användas av biografer, filmtidningar och så vidare som en konsumentupplysning typ: Titta här! En film som innehåller två kvinnor med namn som pratar med varandra, om något annat än män.
Att det över huvud taget behöver uppmärksammas är ju helt skruvat! Kvinnor utgör mer än halva jordens befolkning, och ändå är det brist på filmer där kvinnor har en egen roll, och inte bara som någons fru eller mamma.
När man väl tänker på det kommer man märka att även i böcker finns det himla mycket män.
Jag skulle ju så klart ha gett några filmtips på filmer som klarar testet, men jag kommer inte på någon.....
Jo det gör jag visst. Här kommer några filmer:
Djävulen bär Prada, Mona-Lisas leende, Legally blonde, Niceville.
Kom ihåg! Det här är inte en test på hur bra eller dålig en film är, men det hade ju varit piffigt om det fanns lika mycket kvinnor som män i filmer, för så är det ju i verkligheten.

Vad är en svensk?

Jag är svensk. Jag är född i Sverige, av svenska föräldrar. Jag har levt nästan hela mitt liv i Sverige. Jag ser ut som en svensk. Ingen skulle någonsin ta mig för något annat än..... en svensk.
Men jag har en sak att bekänna. Det finns en grej som jag aldrig har gjort, som tydligen är helt avgörande för om man är svensk eller inte.
Jag har aldrig firat en skolavslutning i kyrkan. Gaaaaaahhhh! Ni måste ju vara totalt chockade. Hur kan jag aldrig ha gjort detta, det svenskaste av svenska? Vi firade skolavlutningen på skolgården om det var fint väder och i gymnastiksalen om det regnade. (men det gjorde det aldrig på den tiden.) Det finns säkert massvis med människor som aldrig har firat en skolavslutning i kyrkan, så jag förstår inte varför det är så fruktansvärt viktigt. Det är inte det som avgör om man är svensk eller inte.
Och vi som inte firade skolavlutningarna i kyrkan, hur gick det för oss? Det blev folk av oss ändå.

En annan sak som verkar vara väldigt viktig för en del, är rätten att säga negerboll. Varför är det så viktigt?
Det är om att folk blir berövade hela sin barndom eller någonting om de inte får kalla det lilla bakverket (är det ens ett bakverk? Det är ju som en smet som man gör bollar av) för negerboll.
"Men det hette så när jag var liten, och det var ingenting negativt med det!"
Ja, men när du var liten var det tillåtet med barnaga och våldtäkt inom äktenskapet var inte ens ett brott. Det är inte en tid vi vill ha tillbaka.
Och så länge jag kan minnas, skulle gissa att det rör sig om 30 år ungefär, så har de alternativa namnen Chokladboll eller kokosboll fungerat utmärkt. Ingen missförstår en om man säger det. Det är säkert. Prova! Du kommer inte få en dammsugare på caféet om du ber om en kokosboll.
Jag vet, av förklarliga skäl, inte hur kränkande det är om någon säger neger, och det vet inte de som slåss för rätten att säga negerboll heller. Hur kan vi då säga att det inte är kränkande? Det är som att säga till någon som blir mobbad att "de skojar ju bara". Eller till en liten flicka som blir slagen av en pojke att "han är ju kär i dig".
Som liberal tänker jag att min frihet sträcker sig tills den inkräktar på någon annans frihet. Om det gör att det känns bättre för någon annan, är det då en jätteuppoffring för mig att säga chokladboll? Nä, jag tror att jag kan hantera det.

Dinosaurer vandrar på jorden

Det är sant! Vi trodde att de var utdöda, men de lever och frodas.

För ett tag sen var jag på ett politiskt möte där folk från olika partier var med. Innan mötet började så satt vi och småpratade sådär som man gör med folk man inte känner jätteväl, men ändå tillräckligt väl för att samtalen ska flyta på.
Och då hör jag det! En man drar ett "om kvinnan är borta från spisen är hon på rymmen"-skämt. Vad fasen? Innan förmiddagsfikat... Ska man behöva stå ut med sånt?
Nån annan av gubbarna hakade på.
Jag kände lite grann att jag borde säga nånting, men jag blev så förvånad över att se dinosaurer ute och röra på sig, så jag kom mig inte för...
Några frågor som man kan ställa sig här är:
Tycker de på riktigt att de här "skämten" är roliga?
Tror de att de är lite fräna som som vågar vara mansgrisar (eller dinosaurer)?
Tycker de att det är ett trevligt sätt att bete sig när det finns kvinnor med?

Alltså om folk vill vara dinosaurer i sitt eget hem, typ när de sitter i bastun med grabbarna, ja men var det, då. Alltså inte bra men vad fasen... Men när man representerar sitt parti och sina väljare, vill man vara en dinosaur då? Jag skulle hoppas att man inte vill det. Men det är tydligen fel.

Jag tänker inte säga mer om partitillhörigheten på dinosaurerna än att de inte tillhör Folkpartiet.
De måste ju förstå själva att de framstår som idioter? Och nästa fundering... Finns det inte bättre representanter i partierna än så här? I så fall har vi ett demokratiskt problem. Faktiskt.

En Norgehistoria pt2

Som en liten fortsättning på Solveig Horne. Hon har ju visserligen tagit tillbaka uttalandet om att tjejerna är lika mycket ansvariga som killarna vid våldtäkt, hon sa det för två år sedan. Då var hon 42 år, och en tillräckligt ansedd politiker för att hon två år senare kan inneha en ministerpost. Hon var ju inte en 14-årig kille eller nått. (Inte för att jag tycker att 14-åriga killar är korkade!)
Men hur som helst, ligger inte tanken att kvinnor har ett ansvar om de blir våldtagna väldigt nära hela hederstanken, och att kvinnor måste ta ansvar för att män inte lockas att göra dumma saker? Är det inte därför vissa kulturer förespråkar att kvinnor har täckt hår? Det gör både delar av judendomen, islam och kristenheten. Det är inte särskilt länge sedan kvinnor i Sverige inte fick gå ut utan täckt hår. 

Man skulle ju kunna tro att det är precis den synen hon är emot när hon gör det här uttalandet:

• ”Medan halva regeringen jobbar för jämställdhet jobbar den andra halvan med att hämta män från medeltida kulturer till Norge. Resultatet gynnar definitivt inte norska kvinnor” sade hon till Stavanger Aftenblad i november 2009.

Men nej, det visar sig att hon tycker att kvinnor har ett eget ansvar att inte försätta sig i situationer då de blir våldtagna. Jag undrar vem det är som är medeltida.

Ursäkta att jag tjatar om detta, men jag blir så himla arg! 

Om du, liksom jag, blir arg kan du lugna nerverna och lyssna på P1s Lördagsintervju med en riktig jämställdhetsminister. 

Lördagsintervjun med Maria Arnholm

En norgehistoria

....men den är inte särskilt rolig. Faktiskt.

Norge har fått en ny jämställdhetsminister. Det hade ju kunnat vara en rolig historia, det var ju helt fantastiskt roligt när Sverige fick sin nya jämställdhetsminister Maria Arnholm.
Men Norge har fått Solveig Horne, Framsskrittspartiet. Hon har kläckt ur sig en och annan dumhet, kan man ju säga.
Till exempel att tjejer har ett eget ansvar om de blir våldtagna. De skulle, enligt Horne, inte ha försatt sig i den situationen. VILKEN SITUATION DÅ?????
Kanske till exempel att gå på fest, inte vet jag. Det kommer ju bli tråkiga fester i Norge framöver, om det bara blir fester med killar på. Men det kanske man får ta. Jag tänker lite på den här gamla reklamen.

Kanske ska tjejer inte heller gå ut. Eller leva med någon, för det är ju faktiskt inom förhållanden som de flesta våldtäkter sker. Kanske ska tjejer inte heller gå klädda i någonting annat än skoteroverall. Dessvärre finns det säkert de som tänder på skoteroverall också, så det kanske inte är någon garanti för att inte bli våldtagen. 

Det måste ju för tusan ha funnits någon annan att välja på att sätta som just jämställdhetsminister? Nej? Det kanske hade varit bättre utan. 

Solveig Horne har också twittrat att hon tycker att det kanske inte är så bra att man läser sagor om homosexuella för små barn på till exempel förskolor. 

Det norska språket är ju av en så komisk natur, så det står i norska tidningar att hon inte tycker man ska läsa homoäventyr för små barn. Och det kan jag ju hålla med om. Men å andra sidan tycker jag inte att man ska läsa om heteroäventyr för små barn heller. 

Men man kan ju tänka sig att det i många barngrupper finns något barn som har två mammor eller två pappor. Då är det väl helt naturligt att läsa homoäventyr för barnen? Och även om det inte gör det, vad skulle kunna hända med barnen om man läser homoäventyr för dem? Alltså på riktigt? 

Skulle de kunna bli öppnare för det annorlunda och mer demokratiskt lagda? Ja, kanske... Vore det så illa?

Varför ska man pressa in barn ännu längre i de normer som redan omger dem på alla sidor? Jag förstår inte ens vad problemet är. 

Den här cirkulerade för ett tag sen på Facebook. Svårare behöver det väl inte vara? 

I’ve been forced to explain homosexuality to my kids (aged 3 and 4) because their uncle is gay. This incredibly difficult and traumatic experience went as follows:

Child: Why does Uncle Bob go everywhere with Pete?
Me: Because they’re in love, just like Mummy and Daddy are.
Child: Oh. Can I have a biscuit?

We’re all scarred for life. Scarred, I tell you.

Vad är det som händer?

Jag har sett och hört på nätet och IRL att mina vänner och bekanta har kompisar på Facebook och även i det riktiga livet som säger rasistiska och homofoba dumheter. Jag har varit ganska förskonad från sånt. Eller typ helt.
Men de sista veckorna har något hänt. Helt plötsligt dyker det upp en massa mer eller mindre underliga kommentarer i mitt facebookflöde. Vad är det som händer? Är det helt plötsligt mer socialt accepterat att uttrycka sig rasistiskt? Jag tänker att Facebook är ett sätt att visa upp vem man vill framstå som. Vill folk helt plötsligt framstå som en bigott homofob? I så fall, varför?

Jag tycker att vi kan enas om vad som är viktigt och inte viktigt för att man ska gilla en människa.

Det här är det viktiga: Om den är rolig. Om den är snäll. Om den tycker om hundar. Om den lagar god mat. Om den är bra på sällskapsspel. Om den följer med på bio. Om den är tyst på bion och inte sitter och prasslar med godispåsen. Om den hjälper en men olika grejer. Om den kan be om hjälp.

Vad som inte är viktigt: Om den är rödhårig. Var den kommer ifrån. Om den är dålig på att stava. Om den har en annan religion än vad jag har, såvida den inte använder religionen som skydd för att få tycka dumma saker. Vem den är kär i. Om den är lång eller kort.

Visst är det väl så? Det som spelar roll är egenskaper som man kan råda över. Det som inte spelar roll är det man inte kan råda över. Eller har jag missat något?

Och framför allt, har jag missat varför folk tydligen helt plötsligt tycker att det är okej att uttrycka att det som inte är viktigt är viktigt. För mig är det lite som att skriva på Facebook att man inte tycker om rödhåriga. Vem skulle göra det?

Lite omotiverad nakenhet...

Det här är mig veterligen den enda musikvideon med en omotiverat naken man. Ni ska veta att det är inte helt enkelt att dela den från Youtube. Innan man ens får titta på den får man klicka på en knapp för att visa att man har förstått att det är material olämpligt för barn. Det är sant! På riktigt! Ni får ju se själva.  Hur många musikvideos men mer eller mindre nakna kvinnor har vi inte sett? Har det någonsin varit några spärrar för att se dem?

Jag gick igång lite när jag skrev inlägget igår, därav detta underliga inlägg. 

Kvinnliga förebilder

Det här är absolut ingen originell tanke, det är många som varit inne på samma tema förut, men jag tänker skriva om det ändå. Och jag får det. Haha!
Varför måste kvinnliga artister vara förebilder? Eller snarare, varför ställer vi inte samma krav på manliga artister?
Just nu tänker jag så klart på Miley Cyrus. Men före henne har det varit Britney Spears och Christina Aguilera. Disneyprinsessor som växer upp och vill sluta vara småflickor. Då blir det ett jäkla liv.
Jag har bara hört Wrecking ball med Miley på radion innan, och tycker att den är sjukt bra. Alltså riktigt riktigt bra, så jag var tvungen att kolla in videon nu för att ha sett den.
Okej, det förekommer kanske viss omotiverad nakenhet. Men vad fasen?!
Miley ska tydligen inte vara en bra förebild och de som har henne som idol är småflickor. Men vet ni? De som växte upp med Hanna Montana växer också upp! De vill inte se en Disneyprinsessa längre. De vill se en tjej som sjunger en riktigt bra låt och gör in egen grej.
För varför måste det vara att vara en bra förebild för tjejer att klä sig som en mormon och knipa ihop knäna? Varför kan en bra kvinnlig förebild inte ha en egen sexualitet?
Och nästa fråga, varför ställs inte samma krav på manliga artister? Ta till exempel Kayne West. Som stormade upp på scenen när Taylor Swift hade fått pris för bästa video och sa att hon inte förtjänade priset. Han blev ju hånad och utslängd i kylan ett tag, men ingen sa att han var en dålig förebild! Han är ju naturligtvis en dålig förebild. Så, nu har jag sagt det! Men det är liksom ingen som kräver det av honom. Varför?
Och om vi väl är inne på Kayne och Taylor Swift... Okej Taylor har haft många pojkvänner, men hon behöver väl inte vara en slampa för det? Om jag hade chansen att ha en flirt med Jake Gyllenhaal så skulle jag också ta den. Om det så bara varade i några veckor. Vem kan klandra henne? Men ändå så tycker folk att Taylor är en slampa. Titta på John Mayer. Där har vi en riktig slampa. Men ingen ställer några krav på honom om monogami.
Har vi inte kommit längre? Kvinnor ska hålla på sig och vara bra förebilder, och att vara en bra kvinna är i princip att vara en nunna, om än snygg.
Män kan bete sig hur som helst och ligga runt bäst de vill, ingen förväntar sig av dem att vara förebilder. Och ändå tycker jag att det är ganska tydligt att det behövs manliga förebilder i samhället.

Jag avslutar med min favoritslampa Taylor.

Did you give the world some love today, babe?

Det kanske inte är varje dag man ger världen så mycket kärlek, men jag kan inte riktigt förstå hur man kan orka lägga energi på att hata. Och särskilt inte att hata människor man inte känner. Hur ids man ens?!
Det är några saker som har hänt den här veckan som har ruskat om mig, och där jag känner att man kanske faktiskt måste välja att ge världen lite kärlek varje dag.
Den första saken är att Ryssland har ställt in alla adoptioner till Sverige för att man inte har ett avtal om att ryska barn inte skall hamna hos homosexuella föräldrar. Det har fått till följd att tretton barnhemsbarn, som redan har träffat sina tilltänkta föräldrar får stanna på barnhemmen i Ryssland. Det är så hjärtskärande att jag finner inga ord. För alla oss som läste Rasmus på luffen när vi var små, tror jag att bilden av barnhemsbarn som väntar och hoppas på en riktig familj att få komma till är tydlig. Den är det för mig i alla fall. Det här är inga små barn, de är tillräckligt stora för att förstå vad som händer, men jag tror inte att de kan förstå varför de inte får komma hem till de föräldrar som de har fått träffa. Jag skulle vilja formulera det här på något fint och klokt sätt, men det går faktiskt inte. Det är bara så för jävligt.
Hur kan man bara bestämma sig för att viss kärlek är sämre och inte lika mycket värd som annan kärlek. Och hur väljer man det? Borde inte att kärlek där man faktiskt är snälla mot varandra och har det bra ihop vara lika mycket värd? De förhållanden man ska motarbeta är väl de där folk inte mår bra, där det kanske förekommer psykisk eller psykisk misshandel. Om det lades ner lika mycket energi på att motarbeta det som det läggs på att motarbeta samkönade förhållanden välden över då tror jag att vi skulle komma ganska långt.

En annan sak som har hänt den här veckan är den stora båtkatastrofen i Italien där hundratals flyktingar drunknade i Medelhavet. Femhundra flyktingar hade tryckt ihop sig på en båt, antagligen efter att ha gett människosmugglare massa pengar, och båten fattar eld ute på havet. Vilken desperation var det som fick dem att fly? Vad hade de råkat ut för för att ge sig ut på en så riskfylld resa? Och så finns det människor som tycker att vi inte ska ta emot flyktingar. Vi, som är ett av världens rikaste länder, där alla barn får gå i skola och där dessa barn får lagad mat i skolan varje dag, vi ska inte ta emot dessa flyktingar som flyr för sina liv i total desperation. Klart att de har hört talas om att flyktingfartyg förliser på Medelhavet, för det är verkligen inte första gången det händer och ändå  gör de det. De har inget annat val. Dem ska vi inte ta emot?


Den sista saken jag vill ta upp är att jag läste den här artikeln. Jag läste den när jag satt på jobbet. Det skulle jag inte ha gjort.
De våldtagnas lidande får inte vara förgäves
Och så finns det människor som tycker att Sverige inte ska ge bistånd till andra länder. För att vi har våra egna problem att ta hand om.
Naturligtvis finns det problem i Sverige också. Men nivån av lidande är kopiöst olika. Och varför ska vi göra skillnad på människor? Om vi på något vis kan hjälpa människor som lider så spelar det väl ingen roll om de bor i Sverige, Kongo eller Afghanistan? Det viktiga måste väl vara att vi väljer kärleken till medmänniskorna? Och inte bara de medmänniskor som liknar oss själva utan alla människor. För om vi nu tycker att alla människor är lika mycket värda, och de flesta av oss tycker ju det på en direkt fråga, så får ju det konsekvenser. Det betyder att vi har lika mycket ansvar för en våldtagen kvinna i Kongo som för båtflyktingar och ryska barnhemsbarn.

Vi måste ge bistånd som går till kvinnors utbildning. Vi måste ordna lagliga vägar in i Europa så att flyktingar inte är hänvisade till människosmugglare. Och vi måste se att HBT-rättigheter är mänskliga rättigheter, även i Ryssland.
Vi måste välja kärleken. Varje dag.
Nu blev jag lite så där högtravande och präktig som jag kan störa mig på att andra är ibland. Jag ber om ursäkt för det. Ha överseende. Men det är faktiskt viktigt.

Varannan damernas, vilket trams!

Folkpartiet i Västernorrland fastställde sin riksdagslista för valet 2014 för några veckor sedan, och i Halland gjordes det idag. 

Båda länen har varit duktiga och har satt varannan damernas i toppen på listan. Så jämställt och fint. Men båda länen har också satt en man på toppen av listan. Och i båda länen har folkpartiet antagligen chans på ett riksdagsmandat. Det betyder ju i princip att båda länen har bestämt sig för att ha en man på sitt riksdagsmandat, men ändå lyckas med konststycket att se jämställda och duktiga ut. 

Eva, är det inte så att du är bitter för att varken du, eller din kompis, hamnade etta på riksdagslistan? Kanske du tänker...

Man skulle ju kunna tro det, men nä. 

Vem som hamnade överst på Hallands lista vet jag inte, han är säkert bra. 

Och han som är överst på Västernorrland är jätteduktig. 

Det är bara det att jag tror att Emma från Halland, och Annelie eller jag från Västernorrland hade varit lika bra. Men den enkla utvägen är att sätta en man på toppen, och om det blir ett riksdagsmandat så sätter man även en man i riksdagen. 

Ja, nu har jag fått gnälla av mig lite, men det är faktiskt viktigt. Vi kan inte vara nöjda med varannan damernas på listorna om det alltid är en man som står längst upp. 

Och till slut så är det väljarna som bestämmer. Och you're gonna hear me roar!

Hur kan kvinnor rösta på (S)?

Eftersom jag har så få läsare så kan jag skriva vad som helst. HAHA!!
Så nu gör jag det. 
I helgen har jag träffat fina liberala människor från hela Norrland, så jag känner mig så uppfylld av den här tanken att den måste komma ut:
Hur tusan kan kvinnor rösta på socialdemokraterna?! De vill inte kvinnors bästa. 
Hur tänker du nu, Eva? Är inte det att gå lite väl långt, kanske du tänker. 
Nej, jag skulle vilja påstå att jag har ganska tunga argument. 
Om vi börjar med RUT-avdraget. 
Socialdemokratiska regeringar har till och från infört ROT-avdrag, det vill säga en skattereduktion för att stimulera framför allt köp av tjänster inom byggsektorn. Som vi ju vet är en manligt dominerad sektor. 
När den borgerliga regeringen föreslog att motsvarande system skulle införas på hushållsarbete, det så kallade RUT-avdraget, fanns det ingen hejd på vilka fula tillmälen det kom från sossesidan. Det var pigjobb och det var överklasskärringar som skulle köpa sig fritid och diverse annat. Hur ett "arbetarparti" ens kan påstå att det finns fina och fula arbeten, det är ju en gåta. 
Jag har själv jobbat på ett hushållstjänstföretag under en tid. Jag tyckte absolut inte att det var förnedrande, och jag kände mig inte som en piga. 
Den bästa familjen att städa hos hade en väldigt allergisk dotter som bodde där varannan vecka. När hon skulle komma hem, då var det storstädning som gällde. Alltså torka tavelramar, golvlister, lampskärmar, dammsuga bokhyllor, hela alltet, för att dottern inte skulle bli sjuk. Hur kan någon påstå att det inte är ett fint arbete att utföra? 
Mitt andra bevis för att sossar inte gillar kvinnor är att socialdemokratiska kommuner, inte alla jag vet, vägrar att införa LOV. 
Lag om valfrihetssystem (LOV) reglerar vad som ska gälla för de kommuner och landsting som vill konkurrenspröva kommunala och landstingskommunala verksamheter genom att överlåta valet av utförare av stöd, vård- och omsorgstjänster till brukaren eller patienten. 
Från SKLs hemsida
Där LOV är infört har det ofta inneburit ett uppsving för kvinnors företagande. Timrå kommun, som är (S)-styrt har haft som mål att bli Norrlands företagarvänligaste kommun. Eller som jag skulle vilja kalla det Norrlands bästa kommun för män att driva företag i, då de vägrar att införa LOV. Nu är det ju naturligtvis inte se att de enda företag kvinnor kan driva är välfärdsföretag, men sanningen är ändå den att många kvinnor arbetar in offentlig sektor och möjligheten att starta företag skulle kunna ge dem större inflytande över sin egna arbetssituation, fler karriärvägar och fler arbetsgivare att välja mellan. 
Det här är socialdemokrater emot. Återigen, inte alla!
Och så mitt sista argument, för varje god argumentation står på tre ben. Det har jag läst i Göran Häggs Stora retorikboken. 
LO höjer och höjer lönerna i manligt dominerade yrkesgrupper men vägrar konsekvent att införa en kvinnopott. De pratar om det, men det händer ingenting. Och, nej, LO och socialdemokraterna är inte samma sak, men de förhåller sig väl ungefär som pommes frites till hamburgare, eller vaniljsås till äppelpaj. 
Socialdemokrater vill att kvinnor ska vara hänvisade till att arbeta inom offentlig sektor till låga löner, och de tycker att det är fint att byta fönster på ett hus, men fult att putsa samma fönster. 

Nä, fy tusan! Hur kan någon kvinna rösta på ett parti som vill hindra kvinnors företagande och hålla nere deras löner? Släpp kvinnokraften fri! säger jag. 

Naturens ordning, eller?

Jag fick en uppenbarelse i morse. Det låter kanske lite storslaget, det var ju inte som att jag såg Jesus eller nått. Det var kanske mer en insikt.
Jag tänkte på det här med genuspedagogik i skolan. Det finns ju en del som är emot det. Ofta med motiveringen att pojkar är pojkar och flickor är flickor. De har olika egenskaper av naturen givna och det är bra och inget vi ska arbeta emot.
Jag tror inte att varken pojkar eller flickor har medfödda biologiska skillnader, lika lite som jag tror att folk från Afrika är genetiskt bättre på att dansa och spela trummor, eller att bögar är härliga och kreativa.
Men om det nu vore så att pojkar är på ett visst sätt och flickor på ett visst sätt, så förstår jag inte att det skulle vara ett argument mot genuspedagogik i skolan. För om skillnaderna är biologiska och medfödda så måste väl det i rimlighetens namn vara starkare än något man lär sig i skolan?
Så vitt jag kan förstå är enda orsaken att vara emot genuspedagogik i skolan att man tycker att saker skall vara som de är, men tror att skillnaden mellan könen är inlärda. Annars skulle man väl lita på att naturen har sin gång och kvinnor och män kommer fortsätta göra det som det är meningen av naturen att de ska göra oavsett vad man lär dem i skolan?
Jag tror att det bästa vore om alla fick vara som de vill, oavsett kön eller vad det nu är.
Därför att du är bäst på att bestämma över ditt liv.

Hösten... hat-kärlek på burk

Nu är det banne mig dags för ett opolitiskt inlägg.
Hösten, det är ju en konstig årstid. Jag hatar den och älskar den. Kan inte bestämma vilken känsla som är starkast. Gillar ju värme nått sjukt mycket. Eller ogillar att frysa, det är nog mest det. Får alltid ont i halsen på hösten. Nyser och snorar. Vet att det är massa månader med kallt och snö framför en.
Men... fina höstdagar i skogen. Plocka svamp. Koka äppelmos. Sitta inne och dricka te. Sätta igång elementet i uterummet och sitta där med massa värmeljus på kvällen. Förstå att det är dags att sova för det är faktiskt mörkt ute. Så härligt!
Eftersom mitt äppelträd gick sönder vill jag försöka ta vara på så mycket av äpplena som bara går. Därför har jag satt äppeldricka.

Äpplen i skivor, kokat vatten, nån tesked vinsyra. Låt det stå i 2-4 dagar. Sen, sila av äpplena och allt skröffs, blanda i socker 2 dl/liter dricka. Blanda också i natriumbensoat och citronsyra. Rör tills sockret har löst sig.
Förra året gjorde vi bara på äpplen och socker, inga konserveringsmedel, men det möglade så nu blir det lite kemikalier också.
Tänker mig kanelstång i hälften av flaskorna, och så dricker man den varm när det är vinter.
Kanske blir det en mysig höst. Man får göra det bästa av det.

Vad kvinnor egentligen vill...

Sen jag dammade av bloggen har jag bara skrivit massa politiska inlägg, så nu var jag riktigt sugen på att skriva något om hösten och att göra sin egen äppeldricka utan konserveringsmedel och plocka svamp som torkar och lägger i fina burkar som får stå på köksbänken. Det var så det skulle vara. 

Men kvart över sex i morse fick jag det här av min nattjobbande vän. Hon tyckte väl att jag skulle vakna lite... Jag vet inte var det kommer ifrån, med det ser ju misstänkt ut som en sida ur en bok. 

Det finns så mycket att angripa i den här texten. Som till exempel att den största uppgiften, den som varje kvinna är skapad för är att bli och vara mor, och det är vad varje kvinna innerst inne vill. De flesta kvinnor gör nog det. En del vill kanske inte innerst inne, men blir det ändå för det är vad omgivningen förväntar sig och en del låter helt enkelt bli. 

En man, han kan tydligen vilja bli banktjänsteman, veterinär eller skogsarbetare, men en kvinna, hon har bara en längtan, att få barn och vara hemma och göra kräm till dem. Egentligen är det kanske onödigt att en kvinna alls får någon utbildning mer än hushållsskola. Vad ska hon med det till, hon ska ju ändå bara vara hemma och sköta hushållet, sy och laga, lära och leka med barn. Hon behöver kanske inte ens kunna läsa?

Men vill kvinnan också ta konsekvensen av att hon inte har en egen inkomst?

Vill hon vara ekonomiskt beroende av en man? Vill hon inte kunna lämna sin man för att hon inte har råd att leva ensam? 

Vill hon få så lite i pension att hon inte klarar sig om hennes make dör först? 

Vill hon behöva be om pengar om hon vill köpa något åt sig själv, eller något över huvud taget?

Och på ett lite större plan, klarar ett land av att bara ha halva befolkningen på arbetsmarknaden? Den ekonomiska utvecklingen ser ju inte så där himla bra ut i de länder som har det så. 

Och framför allt, hur fasen kan någon ta sig rätten att tala om vad jag vill, och vad min livsuppgift är? 

Jag är kvinna, och jag vet inte vad kvinnor innerst inne vill. Jag vet bara vad jag vill, och jag vill göra äppeldricka av äpplena från mitt äppelträd, jag vill koka sylt av bär från trädgården, och jag vill komma in i riksdagen och vara där på veckorna medan min man är hemma och tar hand om huset, hunden och katten. 

Nästa stora feministiska projekt...

Vi har kvinnlig rösträtt, vi har fri abort, vi har dagis och pappamånader.
Var ska nästa stora kamp stå?
Jag tror att den kommer handla om att stärka kvinnors självkänsla. På sista tiden har jag pratat med så många smarta, snygga, begåvade kvinnor som inte tror att de är just detta och därmed begränsar de sig.
De tror att de är fula i baddräkt, och därför vill de inte gå på badhuset.
De tror att de inte begriper sig på politik, och läser därför inte debattartiklar i tidningen.
De tycker inte att de är värda att unna sig själva saker som de vill ha.
För det första så finns det inte någon som är för ful för att visa sig i baddräkt, det är bara normer som vi har lärt oss. För det andra så tror jag att alla på badhuset nojjar så mycket över hur de själva ser ut, så ingen har tid att titta på någon annan.
Dessutom så kanske man inte förstår varenda debattartikel man läser, men det ska ju inte hindra en från att läsa det som kanske intresserar en.
Och man kanske inte behöver ett par stövlar, eller vad det kan vara, men om man har råd och vill ha dem är väl det okej? Inte behöver man ursäkta sig för det!
Om männen vill fortsätta ha makten i samhället är det smartaste sättet att lura i kvinnor att de inte duger som de är.
Om vi tror att det är för svårt för oss att vara politiker, eller sitta i bolagsstyrelser, då kommer vi fortsätta att inte göra det.
Om vi tror att vi är fula, eller att vårat värde sätts efter hur snygga vi är, så kommer vi fortsätta att inte synas.
Om vi tror att vi inte är värda det vi vill ha, så kommer män i relationer fortsätta ha större ekonomisk frihet, och köpa säsongskort på hockeymatcher medan deras fru inte unnar sig själv saker.
Jag säger inte att det är är männens fel. Eller ja, fram tills idag så skulle jag inte ha sagt det. Men så vaknade jag av detta på tv. Det är ju ganska tydligt att vissa män tycker att kvinnor inte ska ha utrymme i offentligheten. Vilka grisar!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17419353.ab
.

Att välja sina strider

Jag fick en sträng uppmaning att skriva om Obamas besök i Stockholm idag... Så jag får väl göra det då, så jag inte drabbas av någons vrede. 

Jag har väl egentligen ingenting att skriva om att Obama besöker Stockholm, mer än att jag tycker att Fredrik Reinfeldt hanterar det hela klokt. 

I morse på morgonTV, och säkert vid många andra tillfällen, fick han frågan om han skulle ta upp stängningen av fängelset på Guantanamo med Obama när han ändå är här. Nej, svarar Fredrik, för vi tycker samma sak. Han vill också stänga Guantanamo, det är republikanerna som har majoriteten i representanthuset som inte vill det. 

Men vore det ändå inte bra att marker mot fängelset? Nej, för Obama tycker samma sak. 

Men är det inte en viktig symbolfråga?

Gaaaaahhhh!!! 

Journalister är ju tröga i huvudet! 

Det jag tycker är så himla bra med Fredrik Reinfeldts svar är att han vägrar att ta billiga inrikespolitiska poäng på att Barack Obama kommer hit. Det är ganska stort av en statsminister med halvdåliga opinionssiffror att inte ta den chansen. 

Det skulle ju inte göra någonting bättre för fångarna på Guantanamo om han skulle säga någonting om det. Det enda som skulle bli bättre är att delar av den svenska opinionen skulle känna sig nöjd med att vi minsann vågar säga sanningen till USA:s president. 

Jag fick en bild i huvudet att vi skulle ha haft Håkan Juholt som statsminister och Barack Obama hade kommit på besök. Tror någon levandes människa att han hade haft samma förnuft? Tja, inte vet jag...

Alla är lika mycket värda, eller?

Det är kanske sent att lägga sig i debatten om stängningen av internatskolan Lundsberg, men jag gör det ändå.
Jag tycker att hela debatten är helt märklig. Både från dem som tycker att stängningen är bra och dem som tycker det är dåligt.
Jag tycker att det var bra att man stängde Lundsberg, men inte för att jag blir provocerad av att 25 % av eleverna är adliga, eller att eliten klumpar ihop sina barn, som en del debattören ondgör sig över, utan för att alla ungdomar är lika värda att skydda, adliga eller ej.
De som pratar om kollektiv bestraffning och tycker att det var dåligt att stänga Lundsberg är ju också helt ute och cyklar. Det kan ju knappast betraktas som ett straff att slippa åratal av pennalism, tycker jag.
Och jag blir så förbannad över att en del verkar tycka att det är ursäktligt men lite pennalism eftersom 25 % av eleverna är adliga. Det innebär ju att 75 % inte är det.
Jag hade kunnat vara en av de eleverna. När jag var i högstadieåldern började pappa fundera på SIDA-tjänstgöring. Tanken var att jag skulle stanna hemma i Sverige, och gå på Lundberg. Varje gång en ny skandal har uppdagats på kolan har jag tänkt på det, och funderat på hur 16-åriga Eva skulle ha klarat av livet på riksinternat. Den Eva som hade svarta långa klänningar, blommiga kängor, John Lennon-glasögon och vinröd sammetshatt. Hur hade hon känt sig bland de andra tjejerna i sina pennkjolar. Jag vill gärna tro att 16-åriga Eva hade haft blommiga kängor till sin pennkjol...
På Lundsberg går både elever som är adliga, som kommer från samhällets toppskick, om har föräldrar i utlandstjänst, och säkert en och annan vanlig elev vars föräldrar satsar alla sina pengar på att barnen ska få bästa möjliga utbildning. Och det spelar ingen roll. För alla ungdomar är lika mycket värda och lika mycket värda att skyddas från mobbing och pennalism. Ingen ungdom blir plötslig mindre värd att slippa förnedrande behandling för att den föräldrar råkar heta von Knorring i efternamn.
Om vi faktiskt menar allvar med att alla är lika mycket värda, så måste vi skydda dem som är privilegierade också. De är också värda en trygg skolgång.
Jag tycker Hanne Kjöller uttryckte det bra här.http://www.dn.se/ledare/signerat/bye-bye-lundsberg/
Här skulle jag ju naturligtvis haft ett kort på Eva, 16 år, men tyvärr så har jag inget.

Fädernas kyrka...?

Skrev om detta på Facebook, men känner att jag behöver skriva av mig lite mer, för det här är verkligen så konstigt, olyckligt och lite surrealistiskt. 

Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har av någon outgrundlig anledning snöat in på Svenska kyrkan. Eller Fädernas kyrka, som han väljer att kalla den efter en gammal nationalistisk psalm som togs bort från psalmboken 1986. Då var Jimmie sju år. Man hade redan i princip slutat sjunga den redan innan dess, så jag förstår inte riktigt hur Jimmie kan ha en så stark relation till just den psalmen. 

Nästa sak om jag inte förstår är varför Jimmie är så himla förtjust i Svenska kyrkan över huvud taget. Jag tror att det är lite som att jag är kär i Johnny Depp. Han ser ju så snygg ut, men jag vet ju ingenting om hur han är. 

Precis så tror jag att det är med Jimmie och Svenska kyrkan. Han ser någonting på avstånd som han tycker ser fint ut, men han vet faktiskt inte vem det är han tittar på. 

Det vet jag. 

Svenska kyrkan har så långe jag kan minnas, och jag tror att mina minnen av kyrkan är både tidigare och starkare än Jimmies, varit en stark röst i den svenska samhällsdebatten om generös flyktingpolitik och mot främlingsfientlighet. Jag kommer ihåg en gång på tidigt 90-tal då 5 i 12-rörelsen skulle ha en stor manifestation i Härnösand. I samma veva var en kör från Sydafrika på turné i Sverige. Svenska kyrkans Unga i Härnösands stift samlade ihop den löst sammanhållna stiftkören och övade sydafrikanska sånger hela helgen för att kunna delta och sjunga med våra nya vänner från Sydafrika mot rasism och främlingsfientlighet. 

Är det den kyrkan Jimmie gillar?

Att Sveriges röst i världen mot apartheidregimen över huvud taget blev så stark tror jag är mycket Svenska kyrkans förtjänst. 

Är det den kyrkan som Jimmie gillar?

För några år sedan drabbades Sverige av en epidemi med apatiska flyktingbarn. Som jag kommer ihåg det, men jag kan ha fel, var bland andra biskop Tony Guldbrandsen en av dem som ihärdigast krävde amnesti för de apatiska barnen. 

Är det den kyrkan Jimmie gillar?

Jag tror att det vore bättre för Jimmie om han, precis som jag med min kärlek till Johnny Depp, inser att han älskar en drömbild. Det kanske är bättre att älska på avstånd ibland... Jimmie, låt Svenska kyrkan vara! Du kommer bara bli besviken. 

De dejtbara

Idag har kanal 5 premiär för ett nytt program, De dejtbara. Det är om Bonde söker fru, men med den skillnaden att deltagarna inte är bönder utan funktionsnedsatta. Namnet tyder ju på att produktionsbolaget som kläckte denna eminenta idé egentligen inte tycker att de här människorna är dejtbara, eller?

Tidigare i år hade 4ans Biggest Loser tema "gå ner i vikt så att du kan träffa nån".

Men vad är det för fel?! Vad försöker tv lära oss? Att är du tjock måste du bli smal för att kunna träffa någon, och är du funktionsnedsatt behövs ett särskilt program för bara sånna som dig.
Jag är så hjärtinnerligt trött på alla normer! För att träffa någon - av motsatt kön, så klart - så måste du vara smal, snygg och normal. Sen ska du skaffa 1,9 barn, om du inte är en hipster för då är det inne att ha fyra barn.
Vad jag tycker är mer intressant än hur tjocka människor kan hitta kärlek är hur det kommer sig att elaka, inskränkta och dumma människor gör det. Skulle ingen kunna göra programmet Rasist hittar en vän? Eller Mansgris och kärleken. För är vi inte alla överens om att det är insidan som är det viktigaste? Det fick man ju lära sig när man var liten i alla fall.

Här hade jag ju kunnat lägga in en bild, men eftersom mitt förra inlägg har en bild på Sarah Dawn Finer, som är en av Sveriges snyggaste kvinnor, så behövs inte det.

Det är dags för en kvinna nu...

Måns Zelmerlöw har sagt upp sig från Allsång på Skansen. 

Det var den allra största nyheten i hela Sverige här om dagen. Och spekulationerna gick höga. Vem ska efterträda Måns? 

De har till och med frågat Mr Allsång himself, Lasse Berghagen. Han säger Sarah Dawn Finer. För det är dags för en kvinna nu, säger Lasse. 

Jag säger också Sarah Dawn Finer,  men inte för att det är dags för en kvinna nu, utan för att hon är sjukt rolig och begåvad. Varför kan inte en kvinna bara få vara sjukt rolig och begåvad, utan att det ska sägas att hon är kvinna. Som att det är ett undantag att en kvinna är sjukt rolig och begåvad. 

Det är dags för Sarah Dawn Finer nu! 

Ola vill ha Gina som programledare för Allsång på Skansen. 

Ska vi plocka körsbär i min trädgård...

Jag tänkte egentligen skriva något om trädgård och höst och fruktbarhet, och ja, jag vet att det är äpplen och inte körsbär, men det finns ju viktigare saker en dag som denna.
Till exempel friidrott. Och Ryssland. Rysslands nya anti homolagar är verkligen... nä, jag kommer inte på något bra ord. Jag blir bara helt bestört. Att kritisera Emma Green Tregaro för att hon har målat naglarna i regnbågsfärger känns bara så skruvat.
Hon målade naglarna. Hon är ju för tusan inte ens själv homosexuell, hon är gift med en man.
Och när jag tänkte på det, så kom jag att tänka på en grej som jag var med om när jag var ung och frireligiös i Östersund. Vi var ett gäng ungdomar som var hemma hos någon för att ha bönekväll. Vad som hände var att de, mer eller mindre mot min vilja, bad för mig, för att jag skulle förstå att det var fel att vara homosexuell. Inte att jag skulle sluta vara det, utan att jag skulle förstå att det var fel av andra att vara det.
Det här var ett gäng med missledda ungdomar som trodde att de gjorde nånting bra. När samma sak omsätts till politik då är vi riktigt illa ute. Varför kan inte alla bara få vara som de vill? Varför ska staten Ryssland ha åsikter om vem ryssar eller för den delen turister i Ryssland älskar? Och varför har någon över huvud taget åsikter om vilken/vilka färger en friidrottande tjej har på sitt nagellack? You go, Emma!

Varför starta en ny blogg när man kan damma av en gammal?

(Gammalt djungelordspråk )

Då är det dags igen. Idag är en sån dag då jag känner mig ungefär såhär, men jag har ju lyckats byta lösenord på bloggen i alla fall, och Ola har länkat ihop den med mobilkameran. Vi börjar så, va?